161 Men vi skola icke skrämma de båda damerna med våra stora stöflar, långa byxor, pomaderade hår och kantiga åtbörder. Vi kunna ju .icke en gång de trettiofyra tempi, som fordras för att handtera vår hatt. Låtom oss derför vara tysta och begagna oss af vår osynliga tillvaro för att lyssna till deras samtal under det att de låta sina nålar flitigt raspa i sidentyget. Fröken Liewens ålder tycktes vara, så vidt vi våga döma trots det väl anbragta .sminket, omkring trettio år, snarare öfver än under. Om hon således icke längre hade qvar ungdomens fägring, kunde hennes anletsdrag långt ifrån kallas fula. Mörka, blixtrande ögon, en välformad näsa och en mun, som då hon log — och detta gjorde hon långt ifrån sällan — visade tvenne rader perlhvita tänder, borde ännu kunnat sätta mången mans hjerta i brand. Det var dock framför allt hennes ståtliga växt och förnäma väsende samt den stora förmögenhet som hon fatt i arf efter sina föräldrar, som samlade de fleste rekryterne till hennes beundrareskara. Icke få hade undrat, första gången de sett henne, hvarför hon icke långt förut funnit sin herre och man. Men svaret hade icke länge låtit vänta på sig. »Hon kan icke lida hy mens rosenbojor», hade någon af de omkring-stående kavaljererne svarat: »Ett så charmant hufvud som hennes, kan icke trifvas med hvardagslifvets enformiga sysselsättningar eller finna behag i hemlifvets lycka. Hennes oroliga själ måste dagligen finna rörelse. Hon föredrager derför möståndet och egnar sina penningar, sin tid och sitt geni åt fosterlandet. Till samman med Bin goda vän friherrinnan Buddenbrock anför hon »fruntimmershattarne» och krigspartiet af det svaga könet — och en svår politisk intrig är för henne mer än hela verldens kärlek.» Om man frågade mera fick man höra att hon tidigt hade förlorat sina föräldrar och uppfostrats hos aflägsna slägtingar, hvilka krusat för den rika arftagerskan och låtit hennes vilja i allt vara rådande. Hennes af naturen fåfänga och nyckfulla sinne hade derigenom gjorts ännu mer excentriskt. Sällan hade någon dag gått förbi utan att hon svärmat för någon ny »idé» och den enda som något så när haft makt att leda hennes tankar var friherrinnan. Den ene friaren efter den andre hade? an mält sig, men måst återvända med oför-rättadt ärende. En hade haft brist på geni, en annan landtliga later, en tredje för få anor. »Hon kunde icke lida», hade hon en gång yttrat i ett obevakadt ögonblick, »dessa ädlingar från provinsen, hvilka den ena dagen lefde på rågbröd och hafresoppa, drucko öl ur lerstop, snöto sig i rockskörtet och spottade högt i taket och den andra dagen foro upp till riksdagen och lekte gentilshommes, köpte sig broderade rockar för partipengarne, dansade menuett på de kungliga assembléerna, och ansågo sig nog gode för att anhålla om en ung dams hand, hvars kjortelfåll de i sjelfva verket icke ens voro värdiga att kyssa.» Dessa ord, som kringspredos med en förvånande hastighet, hade haft en mäktig inverkan på de unga kavaljerernas sinnen. Dertill bidrog emellertid i första rummet en nidvisa, som författats af en anonym och som handlade om »Hönan, som ville lära tupparne gala». Denna sjöngs på en mycket känd air, och den nyss så firade damen led den smäleken att inom kort se sin beundrareskara alltmer glesna. Den ende som varit henne uppriktigt trogen i alla lifvets skiften var Laforme. »Han hyste», hade han en gång sagt, »den djupaste respekt och vördnad för hennes qvickhet och geni. Hon var den snillrikaste qvinna under solen, och allt sedaii han haft den stora nåden att få samtala med hertiginnan af Maine, hade han aldrig träffat någon dam, som kunnat föra en konversation så snillrikt som hon.» Vid den tidpunkt, då vår berättelse börjar, syntes den värde hofjunkaren vara på god väg att nå sitt mål och varda egare till det stora Stjernnäs, och det gamla ordspråket att trogen kärlek vinner skulle på nytt visa sin giltighet. Sminket flöt icke ut så lätt öfver hennes kinder, korsetten måste gång efter annan göras vidare, kammarjungfrurnas fingrar kändes allt mera klumpiga och tafatta, och ifrån att hafva skämtat öfver allt som kunde få namn af kärlek och äktenskap, hade hon plötsligen slagit om. Hon hade till och med förklarat, några dagar förut, till friherrinnans förvåning, att kärleksberättelsen om den asiatiska Banise eller det blodiga, men modiga Pegu djupt rört henne, då hon läste henne. Det hviskades också temligen allmänt att hon nyligen låtit någon af de yngre bland ii