173 om en von Hagedorn», svarade friherrinnan lugnt, i det hon fäste en stolt blick på honom, »att han ej vet, hvem det’ är som sitter på våra stora konungars tron». »Man är, beim Gott, icke rädd för krig äfven inom landet — men vi skola minnas det vid fredsslutet». Med dessa ord fattade konungen Dü-bens arm och aflägsnade sig hastigt, utan att värdiga hvarken friherrinnan eller de andra damerna med sin vanliga helsning. Den förstnämda kastade en stolt, nästan föraktfull blick efter honom, derefter vände hon sig till baronen och sade på franska, i det hon mottog hans arm: »För-hänget är fallet, låtom oss skynda till menuetten» !; samt aflägsnade sig derefter med majestätisk hållning samma väg som konungen. I den stora festsalen hade dansen för länge sedan tagit sin början. Man hade redan spelat upp till första anglaisen, då Dalin och hans vän en stund förut inträdt. Det var ett skimrande ljushaf, fullt med glittrande förrädiska skär i form af strålande skönheter, som förtjuste deras blickar. Den ena lysande toiletten sökte öf-verglänsa den andra i dyrbarhet och prakt. Det var framför allt den långa roben, som utgjorde måttstocken på egarinnans smak och konstsinne. I fylliga veck nedhängde det skiftande tyget öfver den vida styf-kjorteln, för att sedan förföriskt smyga sig upp kring den hvalfiskspända korsetten och slutligen fångas midt för hjertat i en 'bukett af konstgjorda blommor. Men gift akt! Nu börjar andra turen. Sprittande af lif och glädje följa de klara flöjttonerna hvarandra liksom hoppande genom salen, förstärkta i omqvädet af en kraftig treklang från valdhornen. Damer och kavaljerer ordna sig på ett led på hvardera långsidan af salen. Nu falla pukorna in. Med handen på värjfästet, hög-buret hufvud och värdig hållning närmar sig kavaljeren sin dam. Hans diamantprydda skospännen glittra i ljusskenet, då han gör sina konstfulla ■ steg på det fint bonade golfvet. Damen vänder sitt vackra hufvud, öfversålladt med juveler och spetsar, mot honom. Från de vida ärmarne, prydda med kostbara spetsuppslag och 'broderier framskjuta de hvitaste armar och de mest förtjusande handlofvar, under det att hon med behagfullt koketteri fattar den vida roben, höjande den tillräckligt mycket för att visa styfkjortelns vackra kantbroderi eller må hända rent af för att låta de små rödklackade skorna utöfva hela sin trollkraft. Nu fattar damen kavaljerens hand. Ett småleende sväfvar på hennes läppar, då de byta plats i chainet, och de nätta maron-gerna, hvilka likt en krans af kulörta lockar nedhänga från det pudrade håret, tyckas dela hennes glädje, då de, skiftande i alla regnbågens färger, dansande åtfölja hufvudets rörelser. Men det är icke det enskilda paret som frambringar denna storartade anblick. De skiftande brokadtygen, den glänsande sil-kesväfven, med dees bruna och röda färgskiftningar, bryta sig på ett underligt sätt mot de hvita hufvud ena och de glittrande juvelerna och bilda den vackraste färglek, under det att glada melodier, öfverträf-fande hvarandra i liflig rytmik, ljuda öfver sorlet. Denna förtjusande tafla af artig belef-venhet, af glädje och ungdomsfriskhet af-lockade till och med den kritiske Dalin några utrop af beundran. »En charmant anglaise» sade han till sin vän och ordensbroder Karl Bonde som stod bredvid honom i fönstersmygen, »men en havannapris vore som manna i öknen i detta dammoln». »Parbleu, en ringa önskan», svarade denne, i det han upptog sin briljanterade snusdosa — »men nys ej för högt — vår vackra granne kunde tro att kanonerna redan hördes från S:t Petersburg. Ah! Se der kommer Liewen från de inre rummen — med hvilken förtjusande doux-sourir hon vänder sig mot den danske ambassadören. — Ack, en sådan coiffure! »Adieu reputation — vännen Laforme tycks icke denna gång passa på sin höns-omelctte —■ den är må hända redan något vidbränd — men der hafva vi ju honom. Så vigtig han ser ut — helt visst någon ny möss-intrig». »Men hvem är vår vackra frökens cela-don i dag», af bröt Bonde samtalet, då Ulrika förd af Svenske passerade dem förbi. — »Nej se blott med hvilken vigtig min vår vän Laforme närmar sig dem. Men, mon Dieu, den andre tycks icke vilja slå Chamade i första anfallet. —■ Ah, min jun-ker, vore det någon annan än vår godmo