174 dige vän, hade ni helt säkert ett godt värj styng att vänta». »Det synes emellertid vara en allvarligare courtoisie mellan de unga; — mannen är i sanning en djerf best, som vågar att rusa mellan vargen och fåret». »En haltande liknelse — Meijersdorff varg, Eh bien — men flickan är charmant — se med hvilken gra^e hon för sitt vackra hufvud. — »Men å propos vargar», fortsatte han, då Svenske och Ulrika närmade sig deras plats, »tror mon ami att vår store hattmakare derborta skall ega mod att genomdrifva kriget»? »Kanslipresidenten» ? »Ja visst». »A-h bah, Gyllenborg går aldrig öfver Rubicon i någon fråga» — men låtom oss Jemna plats för de unga och par curiosité söka utforska hvad han kan hafva att säga Lagercrantz. Det vore ma foi rätt intressant att veta hur fåfängan och ärelystnaden hemtar mod af hänsynslösheten och ränksmideriet». Lyckans gudinna hade på sista tiden visat Svenske i rikt mått sin gunst. I duellen med Meijersdorff hade han endast fått sin ena arm. lindrigt sårad; och efter några få dagars förlopp var såret läkt, tack vare den salva som Lars förstått att tillreda af venetiansk tereak, torr bockblod, svafvel, stötta kräftstjertar och svintänder, hvilken salva enligt Lars’ bestämda försäkran egde förmågan att ersätta blodets kraft i menniskokroppen. Genom sitt oförskräckta uppförande under duellen hade han vunnit ett visst anseende bland de unge adelsmännen, och emedan han, tack vare biskopens kloka åtgärder, fått lyfta sitt lilla arf, nödgades han ej längre helt och hållet undvika deras nöjen och kunde till och med hos mäster Langlois inhemta de oundgängligaste maneren för en man af verld. Att denne icke fåfängt förspilt sin möda, såg man tydligt denna afton. Till och med fröken hade låtit sig föras af honom i kontradansen och derunder uttryckt sin beundran öfver hans vackra, artiga åtbörder och väl afmätta steg. Hon hade visserligen sett så hemlighetsfull ut, då han berättat för henne, hur han, utan att ana det minsta, plötsligt fått den länge efterlängtade fänriksfullmakten och dessutom be-falts till den kungliga assembléen — och då han tillagt att det icke kunde vara någon annan än konungen hade hon nästan varit på väg att dö af skratt. Men hvad betydde väl, hade han tänkt, alla sottiser som han gjorde sig skyldig till — och en sådan måste denna gissning hafva varit — mot lyckan af att få föra Ulrika i anglaisen, och sedan ostörd få samtala med henne der borta i fönstersmygen och att lyckan icke endast var på den ena sidan, kunde man hafva skäl att misstänka, om man gaf akt på den unga damens kärleksfulla blickar. »Kusin tycker således», sade Ulrika, i det hon lät sina ögon kokett halka öfver solfjäderskanten, »att edra landliga fester i Abo voro angenämare». »Ja, på sätt och vis, kusin». »Då damerna fingo suga på sötmjölks-ost och hallonsylt, under det att de sprungo enkieken bland ekarne —• det roligaste tycke, jag någonsin hört», tilläde hon med ett hjertligt skratt. »Kusin måste finna ett särdeles nöje i att skämta öfver mina gamla vänner i Finland — jag sade ju endast att man var mera otvungen, då man kände alla och umgänget endast var vänner». »Bättre och bättre!... Man bör fara från Stockholm till Telge, för att söka sig stort umgänge!... »Men a propos umgänge», ändrade hon sig då Svenske icke syntes böjd för vidare skämt, »är min morske krigskusins blessyr fullkomligt läkt ännu? — Och har ej vår baron utbedt sig att få göra en ny?» »Det var ju endast en bagatell! Om icke min tjenstgöring hindrade, skulle jag anhålla om en ridtur, för att i kusins angenäma sällskap visa mig vara fullkomligt återstäld. — När vi skola företaga den der utfärden till Liljeholmen få vi åtminstone springa enkieken», fortfor han skrattande. »Ah! Ciel! skulle kusin Liewen säga, nu kan man verkligen höra att kusin dragit nytta af edukationen. — Men hvarför skall alltid tjensten och politiken hindra?» tilläde hon i naiv ton. — »Alltid talar kusin om krig, kosäcker och tjenstgöring och monsieur Laforme om politik, turkar och ryssar — ja himlen allena vete allt! — i sanning två angenäma kavaljerer, som jag råkat ut för denna afton.» — »Nå, hur var det nu min herre», af bröt hon sig, då Laforme i detsamma närmade sig öfver golfvet, »står den ottomaniske porten öp