175 pen för oss, eller har den elake ryssen spärrat honom»? Laforme svarade med ett intetsägande leende, hvarefter han gjorde den sirligaste bugning och anhöll, i det han artigt framräckte sin hand, att få föra balens drottning till hennes fru mor, hvilken väntade i galleriet. »Ja-ja», suckade Ulrika i det hon släpte Svenskes arm, »ni hör ordern, kusin och vi fruntimmer kunna också lyda signalen; — således min herre vår lösen: Liljeholmen . . . Men låt se kusin», tilläde hon, sänkande rösten, »att ni då glömt både sötmjölksost och hallonsylt». Svenske kom sig icke för att svara ett ord. Han stod liksom fastnaglad vid golf-vet, under det att hon med ett oefterhärmligt uttryck af låtsad värdighet fattade Laformes hand och försvann genom dörren till galleriet, och hade ej hunnit besluta sig för om han borde följa henne eller icke, då en butter röst väckte honom ur hans tankar. »Tunnor attan, unge man», yttrade general Stenflycht i „det han stälde sig bredvid honom, »de der styfkjortlarne synas mig enkom gjorda att hålla oss karlar på afstånd, ha, ha. ha, och ändå sträfva dessa trollsländor, att på allt sätt draga oss, fattige syndare, efter sig. — Men tunnor attan granater, hvad den flickan ändå är vacker — man kunde bli kär i henne på fullt allvar. . . Men hur är det fatt med min unge vän?» af bröt han sig förvånad,, då Svenske oroligt vände sig om mot galleriet, »en liten hjertesorg förstås» ? . .. Svenske ansåg att han möjligen brustit i den vördnad som han var skyldig en så hög förman och sökte ursäkta sig genom att omtala att det var första gången, som han befann sig på hofvet, att han ej kunde se sig mätt på de lysande drägterna och de sköna damerna o. s. v. ,»Raggen må ta’ deras galna klädbonader», af bröt honom generalen vresigt, »såg jag icke i går på Norrbro en af de der svartrockarnes döttrar, som gick och spatserade i en vid sidenrob å queue trai-nante, som det lär heta på rustkammar-språket, och detta så att smutsen stänkte omkring henne — och, tunnor ■ böflar, då jag kom hit i afton gick der icke en sådan der räkel mot mig, som jag tog för sjelfva landtmarskalken. — Nå, hvem tror mans min unge vän. att det var? — Jo — en simpel assessor — en skrifsudd och lag-vrängare i entoilage-manchetter och med två betjenter i husarlivré med silfver på mössorna bakefter sig. — Skulle dugt i salig kungens tid! — men tunnor attan, det är tider vi lefva i nu under detta skrif-varväldet»! Svenske önskade generalen allra minst till Blåkulla, men ett tillfälle att undkomma hans föreläsningar visade sig ej och han nödgades derför åhöra en utförlig redogörelse öfver generalens uppfattning af partierna i landet, huru han brukade bota rosen i sitt sjuka ben genom att bära en skinnpung med tysk såpa kring halsen, hur man i Preussen lagt sig till med jernladd-stockar i stället för sådana af trä o. s. v. När Svenske slutligen befriades från sin plågoande hade friherrinnan och Ulrika redan lemnat festen. Han fann nu mera icke något nöje i att qvarblifva, utan, hemtande sin hatt och kappa, lemnade han kungshuset, der dansens toner ännu hördes tills nära midnatt. (Forts.) Scala Santa. Du, som i smärta vandrat denna väg Till våra.själars frälsning, Herre, säg Hur skådar du hit ned till denna dyrkan, Då ännu efter snart två tusen år Man här din höga lära så förstår Att krypande man kysser dina spår Och som fetisch dig ställer upp i kyrkan? Invid min sida stod en fet prelat Helt däst och skinande af flottig mat, Jag frågade: »Säg finnes ej — ursäkta! — Den samma trappa från Pilati bo På flere ställen?» — Presten svarte: »Jo!» »De andra falska?» — »Det vill jag ej tro. Jag ’ säger blott att denna är den äkta.»