Den flygande holländaren. Det fins ett skepp som går och går, men aldrig går i qvaf; kaptenen många hundra år har drifvit kring på haf och svurit med förtviflans lust på rorman vid hans ratt, som ej kan köra upp på kust i någon stormig natt. Men rorman gör hvad han förmår, om än med föga hopp: der bränningen som vildast slår, dit styr han skeppet opp, han krossa vill dess hårda barm mot klippa, bank och skär, men böljans harm, hans egen harm och allt förgäfves är. Han söker hamn, hvarhelst han kan, och strand, hvart än han kom; men vill han göra redden an, då svänger skeppet om, en vindstöt spänner hvarje fåll och bugtar hvarje klut och slungar skutan som en båll på vida hafvet ut. Så är hon dömd att gå och gå förutan ro och rast. Om natten ser man lågor blå omfladdra hennes mast; om dagen käns den* skutan snart på klyfvarns egna form och att hon rider upp med fart emot den värsta storm. Ja, utan ro och utan rast, i söder och i nord, hon kryssar ständigt med en last af lefnadsqval om bord. Mång hundra år hon gått och gått rundt om magnetens nål; hon har så brådt, så brådt, så brådt, fast hon har intet mål. Der isberg stjelpa under brak sin norrskenskrönta kam, såg eskimå’n i sin kajak det seglet stryka fram; med skräck malajen seglet såg, der under speglad skog i lä af palmerna han låg på lur med sin pirog. Och väktaren på Eddystone, då öfver böljans ban han skönjer skeppet långt ifrån, så väntar han orkan; och väktaren på Vinga fyr han vet hvem seglarn är, som sväfvar fram, der brottsjön yr bland månbelysta skär. Då stormen slet på fästets hvalf i trasor nattens sky, och rymden tjöt och mörkret skalf för blixt och hagelby, och nödsignaler lossades vid gälla jämmerskri, och strandadt fartyg krossades, strök detta skepp förbi. I fosforsken det blänkte fram, kom med orkanens hast, och mar-eld lyste kring dess stam och lågor på dess mast, det hof sig upp med ryslig fart på tornhög böljas bryn — hvart jämmerrop förstummas snart vid sådan undersyn. På däcket ses kaptenen stå med gastars brödraskap, hans näsa skiner svafvelblå af drufvorna från Kap, det hvita håret fladdrar vildt om pannans plöjda grund, men ögat, o det blickar mildt, och vänligt ler hans mund. 12