178 De drunknande han helsar gladt och nickar hjertlig tröst, och genom storm och genom natt han höjer skroflig röst: »Döm, sjöman, ej ditt Öde hårdt! Och räds ej, bleka mö! Ty, tro mig, lefva det är svårt, men godt det är att dö.» Och som han kom han ilar bort från dem, som gå i qvaf. Han spanas säkert inom kort på annat fjärran haf. Och intet skepp är kändare; fast aldrig sedd i hamn, »den flygande holländare» — hvem hörde ej hans namn? * * * Så irrar han. Dock vet man, att af Ödets nåd han får till ankars gå en enda natt på hvarje hundra år. O, hulda natt, hur trösterik, då han från stormig sjö får styra in i Drömmens vik på Fågel Fenix’ ö! Fast ön ej än på något kort med visshet prickats ut, lär mången dock, som man har sport, fått se den en minut: ett barn i dröm på fadrens knän och skalden i sin sång till hennes sälla ängder hän få sväfva någon gång. En moder vid sin gosses graf, med kransen i sin hand, bärs af sin saknad öfver haf till Fågel Fenix’ land: der leker sonen i en lund så frisk och lefnadsvarm, hon trycker honom då en stund intill hugsvalad barm. Och liten lärkas hjerteqval, när hon de sina mist, för henne dit i solig dal, — der återses de visst: med barmens dun hon värma får på nytt de späda små och lyssna tjust, då maken slår sin drill i eter blå. Enhvar, som denna strand har nått, o sällhet! finner der den famn, den mun, hvartill han trått i oskuldsfullt begär. Der ser han hvad han skönast drömt, der möter honom allt hvad ljuft han känt, hvad rent och ömt, i lefvande gestalt. Hör källors sorl och lundars sus och bäckars yra fröjd! Hvad dagrars lek, hvad glans och ljus på sky och blånad höjd! Och aldra högst i purpurfärg med gyllne vingars prakt står fågeln Fenix på sitt berg och håller trogen vakt. * , * * Nu sköt det mörka skeppet in i vikens spegelrund. Hur lugnt det käns i håg och sinn, då man har ankargrund! Men seglarn klagar: »O hur kort är denna fridens tid! för morgonsolen flyr hon bort; sen åter storm och strid. Har jag ej kämpat länge nog mot hafvets vreda flod?» — Då hviskar det från strand och skog, det hviskar: tålamod! Det hviskar: glöm en stund hur tungt du känner ödets hand! Sof, qvalda själ, sof sött och lugnt vid Fågel Fenix’ strand! Och sol går ned vid trastars sång och andeljuf musik och slår från vesterns rand en spång hän till den stilla vik. En skepnad går den gyllne väg.... »O se! hvem kommer der? Är det den kände vandrarn, säg, den gamle Ahasver?» Ja, han det var. Han klättrar ren för fallrepstrappan opp. Ur smärtans natt i blicken sken ett outsläckligt hopp. Hans läppar hviska. . alla lyss, och om man rätt förstod, så sade han, hvad skogen nyss, han sade: tålamod!