179 Snart hastar han på nytt sin gång, han trådar spårlös ban, der månen nu en silfverspång' slår öfver ocean; mot öster hän hans kosa bär, och på hans öde led ser himlens tysta stjernehär med sorgsen undran ned. Vid strand, der tröttad farkost låg och kände kring sin bog en smeksam månförsilfrad våg, der står en pinieskog. Der sjöng så vänt en näktergal en sång till hjertetröst om frid på bölja, berg och dal och frid i alla bröst. Af vallmo doftar ljuflig qväll, de trötte slumra snart. Den gamle sjöman drömmer säll om något underbart: han drömmer om en härlig verld förlöst ur qval och brott, och att han ända fått sin färd — det var att. drömma godt. Men vester ut det tjocknar nu omkring Orions lopp, och österns stjernor slockna nu, och drömmarn vaknar opp. En morgonbris i tacklet slår, och som ett blodigt hot bland dystert röda skyar går ur hafvet solens klot. En vindstöt tar i seglen håll och bugtar hvarje klut och slungar skeppet som en båll ur lugna viken ut. Och nu det går, som förr det gått, rundt om magnetens nål, det har så brådt, så brådt, så brådt, fast ej det vet sitt mål. Och väktaren på Eddystone, då öfver böljans ban han skönjer skeppet långt ifrån, så väntar han orkan; och väktaren på Vinga fyr han vet hvem seglarn är, som sväfvar fram, der brottsjön yr bland månbeglänsta skär. Viktor Rydberg. Min första skjutsfärd. *) Ett barndomsminne. Det var en vacker Junimorgon år 1840. Olle hade redan spännt Gullet för Pastorns åkkärra for att köra mig till Filipstad, hvarifrån jag med skjuts skulle tillrygga-lägga en god del af den långa vägen till mitt fädernehem. Med den broderade resväskan till ett tecken att jag egde alla en resandes anspråk och rättigheter stod jag rustad till affärd på förstuguqvisten i G. prestgård. Pastorn stod vid min sida, och likasom han velat röka bort all trolldom och fara under den förestående färden, insvepte han mig och sina sista förmaningar i tjocka skyar af »Aspelins Hopp.» — »Se så min käre vän» — sade han, medan prestfrun fyllde mina fickor med pepparkakor och småbröd. »En karl skall vara karl, om han är aldrig så liten, och nu är du snart 11 år. — Gud vare med dig och glöm ej att framföra vår vördnad för dina föräldrar.» Han slöt mig i sin famn och kyst och omkyst af den lilla prestfrun, som med tårade ögon skildes från sin lille gunstling, flög jag upp i kärran. Olle smackade, och nickande och viftande rullade jag bort på den steniga vägen. Ännu i sista björkbacken på prestgårdsvreten kunde jag se mina hederliga fostrare, der de stodo *) Då flera i denna berättelse uppträdande personer äro infödde Wermländske bönder har Förf, icke ansett sig rätteligen kunna förmena dam att tala sitt eget tungomål; men då här ej är fråga om något egentligt språkprof hafva till läsarens beqvämlighet inga andra ljudbeteckningar än 1 för rd och rid användts.