180 vid gafvelväggen och skuggade med händerna öfver ögonen, för att så länge som möjligt följa den resande lärjungen. Jag hade nu börjat min första skjuts-färd på egen hand och kände mig icke litet stolt öfver att vara resande. Hvad jag som sådan möjligen skulle få upplefva bekymrade mig föga, ty allt var på förhand ordnadt, och dessutom var jag ju snart 11 år och skulle nog taga mig fram. Mina tankar voro derföre redan i hemmet, detta kära hem, som jag på mer än fyra månader icke skådat. Jag undrade om Far och Mor skulle möta mig på trappan och tycka att jag vuxit; om min lille Sleipner — jag hade kallat honom så efter Odins häst, ty att denne rätteligen borde hetta »Slepne», det visste ingen kristen själ på den tiden — ännu hade samma benägenhet att tredskas, som då vi sist nappades med hvarandra; och om Car-touche alltjemt hoppade upp på min fars skrifbord och sjöng sitt sorgeqväde, när gårdsklockan sattes i gång. För detta och annat sådant glömde jag alldes bort min körsven, den trygge och välvillige Olle, som räknat på ett förtroligt samspråk under resan, och derföre sjelf bröt tystnaden. »Hur ä dä volä mä hommen1 i da1? Han ä så töster utå’ sej» — sade han. »Bra» — svarade jag — »men jag kom att tänka på huru det kunde se ut der hemma.» »Ja så’, dä va foll’ väl dä, for ja trodd’ mest han va illsvien2 for den långä resa, han ska gör’.» I detsamma hördes ett skärande skrik. »Jösses!» — sade han. »Ja’ menär rakt dä va lommen.» »Ja visst var det lommen, men honom är du väl icke rädd för Olle.» »Rädd!» svarade han med en något stolt dragning öfver munnen. — »Hocken ä rädd tror han? — Men dä vet en foll’ ändå, att dä inf ä godt å hör’ lommen, når en ska ut på fälväg. For da plä dä allti gå nå’ bol i rasa3. »Menar du då att lommens skrik är ett dåligt förebud för min resa?» »Håh ja menär inf nå’ ja» — sade han. »Ja säjer barä, som mång’ ha sagd före mej, att dä inte ä godt å hör’ lommen skrikä tokken, når en ä uf på vägan’. — Hur geck dä då mä Anners i Gräsåsen å far hans — tror han. Di skull’ åkä te körka en sönda, å når di kom bol ve Tvar-alfs broa4 skrek lommen så illä iländitt, å ve di skull’ körä utfor Mögrefshöjda ble hästen rädd å satte te på tängen, så dä va bus umöjli’5 te håll’en; å i en tvar-krök stalp kjarra mä dom, å Anners klöf skaal så han hörd’ allri lom mer,oå Far hanses flöj6 langt inått skogen. A dä ä dagsens sanning dä.» Denna tvärsäkra uppgift väckte min slumrande oro. Hjertat klappade hårdare än det borde, och min fantasi var genast till hands med hvarjehanda skräckbilder under form af fulla bönder, skenande hästar och mera sådant. Lyckligtvis tog ungdomsmodet snart ut sin rätt. De fulla bönderna kunde väl icke vara så fulla heller, att de kunde förgripa sig mot en fredlig och i rätta ärender stadd resande, och hvad de skenande hästarne angick, så be-höfde jag blott ta ett kraftigt tag i töm-marne och styra hästen mot gärdesgården för att få honom att stanna. — Men om det nu icke fanns någon gärdesgård? — Ja det vore visserligen förargligt, men jag kunde ej finna något skäl, hvarföre en häst skulle skena just på ett så olämpligt ställe. Nog af — jag lugnade mig. Äfven Olle tycktes hafva öfvervunnit sin oro när vi utan ringaste fara på bergslagsvis skrufvat oss utför den svåra Billockbacken och kommit förbi kyrkberget, som hotande vände mot vägen sin höga, branta och svarta gafvel under ett väldigt tak af furuskog. »Det är ett vackert berg detta kyrkberget» — sade jag. »Må dä? men ja’ tycker dä ä ett ledt berg ja’? å inf ä dä godt å kommä fram här om natta heller, dä ä säkert dä.» »Spökar det här då?» »Nä dä ha ja’ inf hört nå tal på. I Billockbacken spökär dä. Men här ve körk-bergä plär skogråa ha sinä pasascher å opp-toger. Dä ble gammel Stenbocken var han en qväll, når han skull’ hemåt ifrå Lång-bashötta, for jussom han va medt for körk-bergä, så kom dä två så innlitt finä å rarä fruntimmer imofen å frägd’ um di feck lägg’ följe mä’n. Dä hadd’ han int nå imot, å så tog di hommen unner arman’ 1 Huru står det till med honom. 2 orolig. 3 på tok. 4 tvärelfsbron. 8 alldeles omöjligt. 6 flög.