181 å så la’ di i väg mä’n. Hvart dä bar åf, dä vesst’ han inf, men unna geck dä, så gammel Stenbocken ble bå flåsmätt1 å lessen, men så sa’ han: »Hva i Harrans Jössu namn vell ni mej» — sa’ han, å då lärd’ di å släpp’en. Han lärd’ å gå där helä natta förståss, men hur han gick å gick, så va’ke dä konstit, att når sola rann opp, så va’n inf länger kommen än te körkbergä, just där di tog’en.» »Ja det var besynnerligt. Men kanske Stenbocken hade tagit sig en tår för myc-, ket vid Långbanshyttan och på hemvägen somnat vid kyrkberget och drömt alltsammans» invände jag snusförnuftigt. »Nä tänk inf dä — svarade Olle. En drömmer intä töcken inf, dä ska ja säjä hommen. Nä dä va allt ett par utå skogsråas töser, som feck tag i Stenbocken den gången. Men nock skull’ dä ha varä nöj-samt å sitt den gammel skrotten2, når di hadd’en unner arman å la i väg mä’n.» Den skjutsen föreföll honom så lustig, att han skrattade vid tanken derpå, och min värdighet såsom resande hindrade icke heller mig att finna den löjlig. »Men hur var det Olle. Du sade ju att det spökade uti Billockbacken?» »Ja nock ha ja hört tal på att di sitt skrömt3 der, men dä kan foll hännä att dä ä barä jål, 4 for skull’ en tro allt dä käringan’ pratär, så ble en rakt stolli. Men nå’ konstit ä där allt, for når Billock Karl skull’ gå hemåt en qväll den ti’n, han va grufpickäre5 ve Långbashötta, så såg han en hvitklädder onge, som stog ve vägkanten å töt.6 Dä va tongelljust7 um natta, så en såg mest så bra som på klarä dagen, å han skull’ kunn’ känn’ igen den ongen, om dä og va blann hunnra tocka — sa’ han. Karl geck te hommen. »Gåck åt fanners din le’e onge» — sa’ han. Ongen ga te ett gastäne, så dä lomma bol i åsan, men så va han bortä mä samm’. Karl tyckf dä va unnlitt å bynnf å titf sej ikring, men dä va stött umöjli’ å få tag i’n. Han måtf ha sjockt8 ner i jola häller hva dä ble å’n, men ännä som svag-gel9 osf dä ätter hommen. Men hva han tock’ bety’ — kan han sej’ dä han, som läser så mö’ i sinä böcker?» Jag visste väl icke så noga hvad jag skulle svara, men vädjandet till min förmenta lärdom var naturligtvis-smickrande. »Troligtvis var det en synvilla» sade jag, »så att Karl trodde sig se något, som han ej såg.» »Hor sa’ han? Kan en si dä, en inf sir? — Dä va konstit» — svarade Olle med en illa dold tillfredsställelse att han ändå visste mer än jag. »Nä da. En har foll’ öger i skaal, vet ja, å dä en sir, dä sir en, dä ä säkert dä. Di som molär10 å läser bol i böcker, di blir nock ’ inf karär te si tock’, dä kan en foll förstå, for ögera bli sletnä å jussom skummä utå den möa lässninga, men den, som ä van å fales i skog å mark bå tili’ å sent, han blir merä var n, å får allt lär’ sej å si opp mä korp-gluggan’ å så sir han mö’ han, som en boklärder inf ä kar te si. Dä ä saka dä.» »Nå hvad tror du då sjelf att det skulle betyda det, som Karl såg?» sporde jag. »Ja dä ä’nf godt å vetä. Men dä va nock en möling12, som ha vor’ menniskä i sine dagär, men nu låg på mol13. För si tocka kan inf få nå’a ro. Di ä pocka å far’ å flax’ kring um nätteran’ tess di får tag i den, som ha mör’dt å mölä ner dom. Ha Karl talt beskelit ve’n å frägd’ hommen hva han töt for, så ha han nock fått ressel på’t å mölingen kommä’ te ro. Men nu banna han hommen i ställä, å så geck dä töcken dä geck.» »Tror du det?» sade jag. »Men när nu mölingen icke kunde få ro den gången, så ha väl flere än Karl sett honom.» Inf dä ja vet, men dä kan nock hännä, fast dä inf ä allä, som kan si tock’; for dä ä barä di som ä synsk’, å en töcken va Karl. A dä händ’ allt han feck skäl for dä han såg og» tilläde han. »Huru menar du Olle?» »Jo når han tjänf när Gruffogden, den der lelle tjocke beskelie Lagrelljussen, vet ja. Ha’n inf hört dä?» »Nej! Käre Olle berätta», bad jag med en sådan barnslig ifver, att jag alldeles glömde min värdighet såsom resande. Olle smålog. »Nu tar ja på kännes ve hommen igen» — sade han. Men i forstä taga va han 1 andfådd. 2 kroppen. 3 spökeri. 4 dumt prat. 5 grufarbetare. 6 tjöt. 7 månljust. 8 sjunkit. 9 svafvel. 10 arbeta ifrigt. 11 uppmärksam. 12 en mördad som dolts af mördaren. 13 låg på mord, låg ohämnad.