182 så allversam, som presten själf å så stor-akti1 som en gammal harrkär. — »Jo dä va som så» — började han sin berättelse — »att når Billock Karl tjänt’ när Gruffogden ve Långbashötta, så va’n åt skogen å skull’ hugg’ kolve, å så högg han långt ätter solgången for han hadd’ dagork2 på hugginga å vill’ tjän’ in en da åt sej. Men bäst han högg, hörd’ han dä ropt’ bol3 i berga: »Gåck hemåt Karl!» Håh ja går når ja vill, tänkt’ Karl å höll i mä hugginga. Så roft’ dä ett tag te: »Gåck hemåt Karl!» å dä ropä va mö grofverä än dä forst’. Karl konn’ int begrip’ hva tock’ skull’ bety’ å ble ve å huggä. Men så roft’ dä treje hvarfvä: »Gåck hemåt Karl!» å dä så dä small å dä skräll bol i berga å åsan’. Dä ä foll’ bäst ja gir mej utåf då — tänkt’ han, for dä ä nock ingen go’ som ropär töcken, å så tog han yxa på åxla å ga sej i väg. Når han gått en bit’ ble han var e stor gruf’ mä spel å konst vark4, som han allri ha sitt forr, å dä va en töcken smale5 mä folk ve den grufva så dä va rent ogrunnat6. Men allä va di små å grå, å röä toppmösser hadd’ di hvar äveli en, så dä va’nt’ kon-stit å si hva dä va for folk å att di va gruf bisär7 allihopa. Malmen, di vinna opp å stälpt’ ur korgan’ va den styfvestä blogmalm8, en konn’ si, å Karl måtte rakt gruf sej for den grufva. Men han va’nt’ kopi9 han. Så tog han fällknifven sin å sutta hommen på den störst’ varphögen å mä dä samm’ va allihopa te kos, å han såg intnå’ annä barä skogen. Men så tog han te yxa å blecka10 i trä’a ,så han skull hittä te bakärs igen. Annrä moran följd’ han bleckninga, å så feck han rätta på knifven og. Men når han bynnt’ å rak’ unna mosen, så va dä dä grannäst’ å kla-räst’ malmstrek, en konn’ vellä si. Han te bärmästern förståss å fekk sej mutse’l, å den såld’ han te Gruffogden å di anner Harrkäran’ å fekk mångä penningär, så han konn’ köp’ sej en bärsmansgål. — Nu har di e betydli gruf der. — »Nå» tilläde han »kallär han tock för synvilla ?» Jag visste ej hvad jag skulle svara och bad honom sjelf säga sin tanke härom. »Jo sir han dä ä allt som så» — sade han sedan han bytt tuggbuss — »att dä finns mö’ här i vala, som dä int’ä skrefvä om i böcker. A dä ä mä dä som mä bibla, tror en dä, så får en ressel på’t, men’ tror n’ät int så blir en likä klok. Så ä dä» tilläde han tvärsäkert. »A så ä dä töcken og, att sommä si mer än sommä. For di, som ä född’ på söndagär å torsdagär di får bätter öger for tock’ di. Men hur dä kommer te, dä ä’nt’ godt å vetä, um int’ dä ä for di ä född’ på dom dagan’.» »Ja det kan nog vara möjligt det. Men besynnerligt var det att det verkligen fanns malm, der Karl såg grufvan.» »Ja nock va dä konstit» sade han. Men si dä bor folk utå allä di slag bol i berga, bå jättär, å troll, å bisär å pysch-lingär, å hva di ska kalläs. Sommä utå dom vell allri gör’ annä ondt, men sommä vell gör’ godt og, å um dä int’ vor’ på dä sättä, så skoll’ di illake rent fordarf’ oss. Nu hadd foll’ di där’ grufbisan, sitt att dä bynnt å bli giss’t n) milla åran i di stor’ grufvan å så tykkt di dä va synn’ um grufpikäran’ um di skull’ mist’ for-tjänsta, å så vist’ di Karl på ett nytt strek, där di kunn’ ta e ny grufvä. För si di där grufbisan’ di vill hällst var’ i lag mä vårt folk di». Sedan vi kommit utför Billock backen sträfvade vägen uppåt, och Olle gick hela tiden bredvid kärran »knäjande» med benen och vaggande öfre delen af kroppen, ett sätt att gå, hvarpå man den tiden igenkände bergsmanssönerna, men som Olle antagit, emedan han såsom prestens dräng ansåg sig vara något »för mer» än andra tjenare. Han var nu så i farten med sina berättelser att äfven sedan vi kommit på hvad i bergslagen hetter jemn väg, lunkade han hellre utför backknäpporna än han ville afbryta samtalet med att hålla in hästen och stiga upp i kärran. Först när vägen närmare Långbans sundet började stupa mera jemt utföre, satte han sig upp. Solen sken nu så herrligt på de ve-stra sluttningarne med deras i alla färger skiftande grönska, och mellan den mörka barrskogen och de ännu ungdomligt ljusgröna björkhagarne skymtade här och der åkervretar med frodig råg och brungrön 1 stolt. 2 beting. 3 ropade. 4 vindspel och pumpverk. s hop. 6 ofantligt. 7 grufvetomtar. 8 jernmalm som fuktad lemnar vid gnidning en rödaktig färg. 9 dum, handfallen. 10 hugga märken genom att flå undan barken. 11 gisset, glest.