183 hafrebrodd samt röda och gråa stugor. Medan vi båda betraktade denna tafla med Långbans blåa strimma i förgrunden och gråskiftande höjder i det aflägsna fjerran utbrast Olle: »Sir dä töcken ut der han ä hemmä?» Jag sökte så godt jag kunde beskrifva Närikes slätten, och han hörde derpå med förvåning. »Dä mått’ allt var’ ett konstit lann dä där Närke» — sade han, »men sä’ lär di få ogrunnat, å di däre säsbaronan’ 1 ska var’ mest så styfvä harrkärer di som nån-tinner Brukspatronan. Men hva i all’ varsens 2 dagär gör folkä hel’ vintern, när di int’ har nå’ bärsbruk. Di gör foll di som björn’ kan ja tro, di ligger å sofver» tilläde han med ett försmädligt leende, sjelf besvarande sin fråga. Han tycktes vara belåten med svaret, och detta var mig en god hjelp; ty hvad en bonde på slättlandet den tiden hellst i de oskiftade byarne hade att göra om vintern, sedan han tröskat sin säd och kört hem sitt bränsle, visste jag icke då och vet det* ej ens nu. Men att hans vintersysslor, hvilka de än varit, aldrig kunde jemföras med det tunga och sträfsamma arbete, bergskarlen hade under denna hårda årstid, det visste jag och lät derföre Olle behålla sin åsigt, ostörd af alla in-vänningar. Vi hade nu hunnit fram till Långbanshyttans bygd, och mellan spridda gårdar, ödelagda eller ännu bearbetade grufvor kommo vi förbi masugnen fram till det vid Hyttsjön täckt belägna Gruf-fogdebostället. Här skulle enligt Pastorns föreskrift första rasten göras, och den lille, trinde och rödkindade Gruffogden tog vänligt emot mig. Han var en god vän och granne till min lärare och kände äfven min far, hvars bönder mer än en vinter fingo köra den långa vägen till Långbanshyttan för att der aflemna sin skattespanmål eller öfverskottet af rågskörden vid herregården. En styf frukost var dukad i salen, och stoppad och proppad, som man kunde blifva det i bergsslagen den tiden, tog jag afsked för att fortsätta min färd. Min körsven hade ej heller blifvit glömd, och sedan han med en prydlig »spark ut» tackat för den »möa och skrofviä3 fägna’n» satte vi oss upp och rullade ut genom porten. Snart hade vi lemnat gruffältet bakom oss och hvad vi der sett gaf anledning till allehanda funderingar. Vid Långbanshyttans grufvor fanns redan då en jernväg, på hvilken den uppbrutna gråstenen bortfördes i vagnar, drifna af handkraft; och vi insågo båda det nyttiga i en .sådan tillställning. Af mina föräldrar hade jag till julklapp fått en leksak, föreställande jern-vägen emellan Liverpool och Manchester, och i Lördags-Magazinet hade jag läst om andra dylika underverk. Jag började nu för Olle redogöra för jernvägarne och ångans kraft, men var väl icke stort mera hemmastadd i detta ämne än Gamle Borgman i sitt, när han förklarade att den starka värmen år 1834 framkallats af »en stor stor qvalme», som spruckit sönder nere i de södra länderna. Olle lyssnade likväl uppmärksamt och hade snart klart för sig huru en ångvagn var inrättad. »Då måtte var’ jussom vingär på di därä vagnan’ kan ja förstå, å når ånga’ tar te å pust’ å blås’ på dom vingan’, så ruller dä i väg» — sade han. På de afbildningar jag sett funnos inga vingar, och jag kunde derför ej dela hans åsigt. Men nu hade han med sin fantasi redan hakat sig fast vid dem, och då kunde ingen rubba honom. Han var också genast färdig att bemöta mina in-vänningar. »Att int’ di därä vingan’ finns på taf-lan’, dä kan ja foll tro —» $ade han. »Men på vagnan’ finns di ändå — dä ä säkert dä, for hvart skull’ di kommä um int ånga hadd nå’ te blås’ på, tror han. Men si di Engelsmännan’ di ä illistiä ma-schiner di, å di ä’ int’ så kopiä4, så di sätter ut dom på taflan’ for hällest kunn’ folk stäl’ konsta å dom. Dä ä saka dä. Olle bekräftade detta med en tvärsäker knyck på hufvudet, och då var ej lönt att vidare tvista med honom. Men, att här i Sverige, der vi måste vända vårt jern i penningar »tokkä åkwark» aldrig kunde komma i fråga, det voro vi genast ense om; och när vi hade sådane hästar som Gullet, behöfdes det icke heller; det svor Olle på till yttermera visso. Vi kommo 1 titeln baron ansågs i bergslagen vara ungefär detsamma som patron-säsbaron således en större jordegare på »bondlandete». 2 verldens. 3 dugtig, förträfflig. 4 dumma.