189 komma kunde, när jag hörde nötknäpparens »Ptro», och Blackan stannade. Men denna gången var gården alldeles tom på åktrossar och jag såg ingen annan menni-ska än gästgifvaren sjelf, en välfödd man med ett godmodigt rödbrusigt ansigte, passande till källarskylt. Han stod på trappan i blotta skjortärmarne och barhufvad, med en liten snugga i munnen och såg oförskämdt treflig ut. Min nötknäppare och han voro gamla bekanta och sedan de helsat hvarandra med ett ordentligt handslag utbytt det sedvanliga »Guss aftä» och »Guss aftä igen» samt tackat hvarandra för sist, sade gästgifvaren: »Så du ä ut’ å åkär i da, Jan, å gamlä Blakka di ha’nte fått hälsota 1 än. — Men hva ä dä for’n pojk du har mä dej?» »Jo han ä frå Närkeslannä, å ä i lär’ när en prest opp i bärslaga, han G—, du vet. »Håh kors må dä! Hvart ska du frak-tä’n?» Ja skull’ frakt’ hommen te Björkeberg, men Blacka ha tafft skona, så ja lär allt å be dej rekomder’ 2 difen å lagä så att han kommer te Källmo og. »Dä va attan! Du har foll forse’el på’n då» sade gästgifvaren skrattande, och nötknäpparen log han också, men öppnade ej munnen större än för en vanlig hasselnöt. »Näggum ja dä har» — sade han — »men Bärmästern ha ställt mä dennä resa». »Bärmästern! Känner han pojken?» »Ja, ja’ tog’en i Bärmästergåln». »Må dä! Han ska Te få häst då, barä hållä kommer». Detta var ett uppbyggligt samtal för mig. Icke nog att jag fick heta »pojk» och »onge» nu ville de ha forsedel på mig också likasom jag varit en hund eller en tackjärnsgös. Jag blef hemsk till mods; och hade jag egt förmåga som jag hade vilja, visst hade det den dagen vankats okristligt med stryk på Lungstorps gäst-gifvaregård; men nu måste jag svälja min harm och stoppa pipan i säcken. Det dröjde ännu nära 2 timmar innan med klockan 6 det nya hålldygnet gick in, och jag hade således god tid att i gäststugan, dit jag tog min tillflygt, lära mig dagboken utantill. Att reda den krångliga samling af mer och mindre märkvärdiga autografer, som denna innehöll, lyckades icke, men att de fleste resande under månadens lopp färdats »tvärtom» och varit »kände i orten» det kunde jag ge af deras anteckningar. På titelbladet stod att utom reserv skulle här skjutsas med håll och gästgifvarens 2 egne hästar, och så föll det mig in att se efter om alla dessa verkligen gått åt. Jag fann då att gästgifvaren borde ha sina hästar inne, och att vid sådant förhållande nödgas vänta i två timmar, stegrade min harm. Men hvad kunde jag göra? När de kallade mig »pojk» och »onge» skulle de nog slå döförat till för mina invännin-gar, det kunde jag begripa. Jag kände mig alldeles öfvergifven. Jo jo, det var nog för mig, som lommen skrek, och jag kunde ej återhålla mina tårar. Men så kom gästgifvaren in. Jag vågade ej se upp ur dagboken, för att han ej skulle märka att jag verkligen ännu var ett barn, utan läste den med all ifver. »Kan han läsä i dagboka han» sporde gästgifvaren? »Ja naturligtvis». »Håh kors må dä! hva står dä te läsä der då» sade han litet försmädligt men utan någon ovänlighet i tonen. — »Lätt hör’». Jag repade mod. »Jo der står att gästgifvaren skall dagligen hålla 2 hästar och jag kan ej se att någon af dem gått ut» sade jag, nästan förskräckt öfver min djerf-het. »Nå smakk å smäll, å dunner å skräll!» sade gästgifvaren förvånad. »Ha en skulla hört tock’». Står dä så i dagboka? Jo du har öger i skaal, din lelle goronge, å du ä’nte dum i räkkninga häller, dä sir ja’. Du ska foll ha häst då, fast ja’ tänkt’ ja’ skull’ få slut’ mä göschla i da. Men tro Dej huun din lelle kanal3, du kan hett’ på å sqvallrä for bärmästern du». Dermed gick han ut, och oaktadt vedernamnen gorunge och karnalje kände jag en viss tillfredsställelse då jag hörde gästgifvarens röst på förstugubron! Karl, Karl! du lär å ta ifrå Bläsen for vi får allt lof å skjuss’ den här »pojken», men jag blef åter misslynt, då jag omedelbart derefter hörde honom tillägga’ »å säj åt Kari, att ho slutär mä göscbelsprättninga å rustar sej ännä på fläkk 4, for ho ska skjussä’n. dödande sjukdom. 2 skaffa, förskaffa. 3 karnalje. 4 genast.