190 Jag skulle således få en piga till skjutsar e. Detta var ovärdigt och stred bestämdt emot skjutsordningen. Der talades om skjutskarlen eller den skjutsande, och dermed kunde väl aldrig menas något qvinfolk. Min förargelse häröfver stegrades ytterligare, då kort derefter en barbent, smutsig piga i en kort kjol med alltför tydliga märken efter gödselspridningen kom in i gäststugan. Hon ställde sig midt framför mig och såg på mig med ohyggligt skälmska ögon. »Ä dä hommen ja ska skjussä? Jag teg. Hon hukade sig ner, men som en diable de petits enfans hoppade hon genast upp igen och störtade rakt på mig. Ingen katt kan snabbare gripa en råtta i sina klor än hon fick mig i sina armar, och utan ringaste vördnad för min person snurrade hon nu omkring några hvarf och stälde mig sedan åter på golfvet. »Dä va bussigt» sade hon och sprang ut. Så behandlade man en resande på Lungs-torps gästgifvaregård i Juni månad 1840. Jag var frestad att klaga i dagboken men visste ej rätt huru jag skulle beskrifva en så oerhörd tilldragelse, och hvad skulle väl Konungens Befallningshafvande tänka om en resande, som ej kunde försvara sig ens emot en pigas närgångenhet. Det var nog klokast att svälja den förtreten också, och jag hade ju redan fått så mycket till lifs af samma slag, att jag ansåg mig nog härdad att bära äfven denna. Men att i dagboken anteckna mitt namn, det vigtiga »tvärtom» och att jag var »känd i orten», det kunde jag ej undgå, och detta borde prentas med så vackra bokstäfver som möjligt. Jag ref ett blad ur min plånbok för att pröfva pennan. Men hvad kunde man väl skrifva med en sådan och ett sådant bläck? An följde en död fluga än någon annan smörja med ur bläckhornet, och oak-tadt flera förnyade försök kunde jag ej åstadkomma ett läsligt namn med den låghalta, smutsiga pennan. Under dessa Öfningar kom gästgifvaren in. »Se så du lelle visser» sade han — nu ä dä förspändt — men ha du skrefvä i dagboka». »Ingen menniska kan skrifva med ett sådant bläck och en sådan penna» — försäkrade jag mycket bestämdt. »Var så god och skaffa mig åtminstone en ny penna». »Håh! dä vet ja vesst. Dä ha så mång’ mång’ hunnra skrefvä mä den pä’n, så den doger nock. Men du kan foll int’ skrifvä, förstår’a, så ja fårTe skrifvä ja’ då. Hva hetter Du?» Jag sade mitt namn. Han såg på mig ytterst förvånad. »Smakk å smäll, å dunner å skräll. Hva säjer du pojk! Ä dä kristmöjli häfd å hettä töcken? Säj om’ä ett tag te». Jag gjorde så och uttalade mitt namn långsamt och tydligt. »Dä va dä vein bräkkä mej, som baggen säjer, dä konstiäste namn ja’ hört i allä mine dagär. Dä va ett betydlit namn dä, å ett som rullär unna». Han doppade pennan och skref: Jol-klot. Visst hade jag under dagens lopp många gånger känt mig lika betryckt, som om hela Jordklotet hvilat på mina skuldror; men detta var mig en allt för djerf meto-nymie. Mitt ärliga namn ville jag behålla och nu medgafs ej ens detta. »Jag hetter ej så» sade jag helt betryckt». »Ni har uppfattat mitt namn orätt». »Ja så. — Ja men nu får du hettä hva du vill, för nu ä dä skrefvä». Så blef det ock, trots mina protester. Jag tog mina »grejer» \ som det hetter på Wermländska, och knallade ut. Kappsäcken stod redan på säckkärran, och som en vante slungades jag upp af gästgifvaren. »Ajöss mä dej nu din lelle maschin» — sade han. »Du har foll så du kan betal’ skjussen vet ja? Jag svarade ett kort ja. »A hör Du Kari» fortfor gästgifvaren vänd till min skjutserska »när du nu kommer te Björkeberg, så ska Du varä bra å helsä te gäschivärn att den här lelle stac-kern får skjuss te Källmo, å en skjussäre, som int’ ä for illä full. Hör Du dä!» Karin nickade bifall och smackade åt Bläsen för att få honom i gång. »Nä hållt!» ropade gästgifvaren, som i dag tycktes vara vid ett obeskrifligt skämtsamt lynne. »Var nu rektit var Kari, så småsaker.