191 int’ dä der lellä jolklottä trillär unna for dej». Han skrattade med full hals och äfven på den fördömda nötknäpparens ansigte spelade det bredaste grin, jag sett i alla mina dagar. Så skildes jag från Lungs-torps gästgifvaregård. Karin var nu tvättad och snyggt klädd. De skälmska bruna Ögonen och den lilla oppnäsan, som hon så käckt satte fram i verlden, gaf hennes fylliga ungdomsfriska ansigte, ett uttryck som var så långt ifrån obehagligt, att om jag varit några år äldre, jag säkerligen förklarat det för ganska täckt. Jemförelsen med den der nötknäpparens kantiga drag och trumpna miner måste således utfalla till hennes fördel, och då äfven bläsen hade friskare ben och lättare fotlag än den stelbenta, spatthalta blackan; hade jag ovedersägligen vunnit på bytet. Visserligen var jag mindre belåten, då hon emellanåt styrde hästen med blott den ena armen och i stället slog den andra om mitt lif; men man vänjer sig vid allt här i verlden. Det lyste också allt för mycken godhet och välvilja genom de der tjufpojkarne i hennes ögon, för att jag skulle kunna ha hjerta att vredgas, och hade jag gjort det, så hade hon säkert straffat mig med en kyss. Hon såg mig verkligen ut att kunna begå ett sådant dåd. Dessutom kallade hon mig »sin lelle harre» och detta ensamt försonade redan mycket. Vi hade ej ens tillryggalagt en half fjerdingsväg, innan Karin och jag voro de bästa vänner, och hennes uppsluppna glädtighet var alltför smittsam för att ej drifva mina sorger på flygten. »Kan Du sjunga Karin» frågade jag. »Tycker han dä ä rolit när di sjonger, lelle harre» sade hon och började med en fyllig och klangfull röst följande visa till en hurtig polskmelodi. Å spelägossen å Rusa, A Petter i Heljansnäs å Lisa, A de dru-uko, A de dru-uko, De drucko kaffe på ränné. 1 A Rusa har e litta närning, 2 Ho har så väll mä förtärning; Men lellä Li-isa, Men lellä Li-isa, Men lellä Lisa ho tjänär. Å Rusa ho tog te å tytä, 3 Så ingen kunne henne sytä. 4 Den lellä Li-isa, Den lellä Li-isa, Ho ga mej smör, ho, å kaka. Men skräddärsaten i la’a, 5 Han hörde allt hva ja sa’a. Ja ja menär, Ja ja menär, Ja menär Fan skickt dit skräddärn. Visan var knappast till ända förr än hon med ett Ptro stannade bläsen och hel-sade ett vänligt »Guss aftä svärmora6, ä ho ut’ å knallär». Det var en svartmuskig ful finnkäring, som fick denna helsning. Hon tittade upp med sina mörka och sluga Ögon. »Ä tä tu Karinn» sade hon. »Ja visst ä dä ja. Ja ä ut’ å skjusser en litten harre. Kommer Ni frå Asphötta, svärmora ? »Nä tycker tu tä. Ja ska kå tit no». — »Ja kors att ja kan gör’ e så dum fråg’. Nej Hajö nu svärmora. Ni ä foll i Lungs-torp tänker’a när ja kommer te bakärs». »Kan ske tä» — svarade finngumman. »Hajö Karinn». Vi fortsatte vår färd. »Dä må han tro ä e fali käring dä» sade Karin hviskande sedan hon först förvissat sig att gumman ej kunde höra henne och spottat tre gånger. »Dä ä e fali käring dä. Twij!» »Men hvarför stannade du då och talade vid henne?» »Jo dä va pocka sak 7 dä, för när en möter e tocka, ska en talä ve’ä å gi’a e fråg’ som ho lär å svar nej te; för hällest kan ho gör’ en rent ulökkli. A Finn Stina ho ä’nt’ go å råk’ för ska ja säj’. Ho kan mångä konster. Ho kan sättä ner folk ho». »Sätta ner folk, hvad vill det säga?» sporde jag i min enfald. Karin hade sett helt allvarlig ut, men vid denna fråga började tjufpojken att leka titt ut genom de bruna Ögonen. 1 höskullen. 2 näring. 3 tjuta, gråta. 4 tysta, stilla. 5 foderladan vid sidan af fähuset ofta med en gång emellan. 6 ett vanligt tilltalsord af ogifta till gifta qvinnor. 7 nödvändigt.