192 »Vet han inf dä han?» Nej det visste jag icke. »Jo te bli nersatt, dä ä te bli tocka så gossera inf vill’ tittä te’en. »Har du varit ute för det du?» frågade jag skälmaktigt. Nu lyste tjufpojken strålande klar i hennes lifliga ögon. Hon släppte ena tömmen och grep mig om lifvet. »Lellä tjyf-onge»----sade hon »Ja så, han tycker dä han. Nä da, så illä volä ä dä inf. Men en lär å akf sej; så dä inf går töcken, som dä geck för Britta i Hultä». »Huru gick det för henne då?» »Jo dä gekk allt illä dä, men väl va dä foll att dä inf ble varr, för ho ble opptäjen igen». »Kära Karin berätta». »Jo si dä va som så, att i Hultä va dä e fleck’, som het Britta, å ho va så innlitt rar å fin å vacker, som nåntinner1 e tös konn’ varä. A så hadd ho en fästman, dä förstår sej ■— å dä va en bärs-manspojk — näggum ja hogär2 hva han hetf men bol ifrå Kroppssockna 3 va han i all’ fall — å bärsmansfolkä, som föräll-rer hans va, di vellä då rakt inf hör’ nå’ä tal på den saka, för Britta ho va bar’ e pigä, å dä konn’ då allri i väla passä sej — menf di. Men pojken akf inf på dä han. Han geck te Britta ändå, å di va’nf karer te å få hommen frå’a. Men så hitte mora på rå. Ho feck tag i Finn Stina, å ho loff å ställ’ mä den saka. Ho skull’ sätf ner Britta, så hvarken han häller nå’n ann pojk skull’ tittä åfa — sa’ ho, å dä feck ho mångä penningär för utå mora, för dä va ett rikt folk, dä der bärsmansfolkä. Ja Finn Stina ho geck sör åt Hultä ho, å tog sej e träflis å skar Brittas namn på, å så satf ho den flisa unner en jolfaster sten å gjol' e tocka lässning, så pojken glömd’ rakt utå’a å vell’ allri så möä, som si åfa en gång». »Hon gjorde en läsning sade du. Vet du hurudan den läsningen var?» »Ja dä vet ja allt, men ja vet inf om ja tör tal’ om’a för hommen. Tro han kan bynn’ på å sätf ner flecker han og». »Jag? Tycker du jag ser ut som en trollkarl då?» »Nä dä ville inf mer te» — sade hon skrattande, »men hva’ han infä, dä kan han bli, lelle satongen!» och ännu en gång visade hon sin färdighet att köra bläsen med en töm. »Se så Karin» sade jag. »Låt mig nu höra den der läsningen». »Lässninga ja! Ge mej si. — Ah jo! Den feck ja lär’ utå e anna finnkäring bol ifrå Koppärbärgä; å den lärdomen måtf ja gi tre supär, tre koppär kaffe å en plåt för, så den ä nock den rättä» — sade hon. — Jo når Finn Stina lässf ner Britta i Hultä, så klef ho opp på den derä jol-faste sten’, som ho lagt flisa unner, å så sa ho: Så längen ska du var’ ogifta Tess ja tar dej opp igen, Mitt talol å förol ska stå, A allti’ å evärdlitt framgå; A ditt ska bå’ nu, A på dennä stönna, A tess ja lofvär dej På samm’ ställe stå. Ja binner di hånn’, 4 Ja binner din fot, Di tånn 5 å di tongä, Din lefver å longä, Din hog å din velje, Å all dine hjarterötter Här unnär minä fötter, Gynom tre namn. Den lässninga va dä ho brukf sa Kop-parbärsgumma. —• Ja dä finns allt annrä lässningär og, fast dom ha ja allri’ hört. — Men hur Finn Stina lässf, ho, så vart Britta nersätt, å ho sörd’ 6 så antlitt 7 för den där bärsmanspojken. — Kors att ja inf ä kropp te å hogä hva han het. Jo lä’ mä si. Pär hetf han — så ho va nämmä ve å bli rakt stolli. Men så kom Koppärbärs gumma, å ho kunn’ mer än Finn Stina ho. Ho skull’ nock ta opp Britta, sa ho. Men forst va ho pocka å kutt 8, långt ner åt lannä ätter försvuren jol 9, å den jola strödd’ ho på hofve på Britta, å så letf ho rätt på den flisa, som Finn Stina ha satt unner sten å den bränd’ ho opp, å så ble Britta opptäjen igen. Nu må tro bynnf pojkera på å gör’ sej fine 1 någonsin. 2 kommer i hog. 3 Kroppa socken. 4 hand. 8 tand. 6 sörjde. 7 ofantligt. 8 springa. 9 sådan jord som genom mened fått orätt egare.