193 för a, men ho vill’ ingen ann ha än Pär, å han våla henn’ inf 1 ändå; så ho hadd’ int stort skäl för ho ble opptäjen. Men Koppärbärsgumma vessf bot för dä og. Britta skulle bar’ pass’ sej, när di träfftes, å sätf sej på stoln, när JPär gekk opp, å så skull’ ho säjä för sej själf. Du Pär, Du Pär, Du Pär! Ja sätter mej i ditt säf, Ja sofver i ditt hjart’, Ja sofver i din mun Å i din hetä hjartä blog. Å Du ska var’ så kär åt mej, Som mora di va kär åt dej, Når du i linna låg. Så kär blir du åt mej, Som Jungfru Maria Åt sin smord’ son, Som ho tog opp Å sätt’ på knä; Så vänd’ ho hommen te sej, Så vänner ja dej te mej I dennä dag Frå denn’ stönna Så längen väla står o 0 A Guss ol — amen. Dä gjol mån dä »ska ja säjä. Ho hadd knafft sluta den lässninga förrn Pär mått’ te å vänn’ sej om. Han fram te’a å tog’a i fammen, å för allt di bö’te feck di’n inf ifrå’a. Ja ha, så geck dä mä dä. Å nu ä ho e litta fin å rar bärsmansmor bol i Kroppsockna. — Psmakk Bläsen!» »Det var ju väl att det slutades så lyckligt för Brita i Hultet och den der Kopparbergs gumman måtte allt vara god att ha, efter hon kan ställa till rätta hvad Finn Stina bragt i olag». »Ja säj dä. Men hällest ä allt Finn Stina bra i vissä tag ho og, å ännä skropp-styf2 ä ho te å bof kritter, när di ä för-gjolä, för ja veflä ja hur dä va när ja tjänf på Sjötorpä. Konna vill’ rakt inf mjölk’ ätter orning å ingen va dä häller, som konn’ förstå hurs dä bar te. Men så kom Finn Stina å såg på dom. Dä ä e klossä3, som suger dom — sa ho, å ho sitter o i vesternoläste 4 hörnä i lagåln— sa ho. Å når di titte ätter så ja Gu kutf icke klossa fram å di slog te’a, så ho måtf släp’ enä skånka ätter sej. Men di feck inf slå i hjäTa för Finn Stina. »Akf er» sa ho »ni tar dö på Maja i Bråten» sa ho. A va’ke dä konstit att Maja i Bråten feck ofäl i enä skånka, å den feck ho ha så läng’ ho lefd’. Men i lagåln sätte di e ny lerkruk’ full i hjulbek å annä kokkel5 som Stina rörd’ ihop, å senna tröt allri mjölka på Sjötorpä». »Tror du då att den grodan var Maja i Bråten, som förskapat sig på det sättet?» »Ja, Gu vet hva en ska tro. Dä ä så mö unnlitt här i väla. Men nokk vet en dä, att dä finns folk, som kan gör’ sej te bå klossär å annä». Vi hade nu hunnit så långt att bygden kring Bjurkärns kyrka öppnade sig för våra blickar och med denna syn vaknade tanken på ett snart förestående ombyte. Jag hade det nu så lugnt och trifdes så väl med min qvinliga körsven, att jag ogerna ville byta skjutsare, och hästen såg mig ut att utan ringaste svårighet kunna uthärda ännu ett skjutshåll. »Kära Karin» — sade jag »kan du ej skjutsa mig fram till Källmo?» »Näggum ja dä tör» svarade hon. »Ja men om du får dubbla skjutspenningar då?» »Dä skull’ han ha loft gäschivärn, så konn’ dä nokk händt att ja fått lof te’t. Men nu tör ja rakt inf görä’t». »Ah kära, kära Karin!» bad jag så bevekande som möjligt. »Käre min lelle gulle rare harre» — svarade hon. »Så gärnä, ja så inlitt gär-nä velie ja görä’t, om ja barä toles, men ja tör inf — näggum 6 ja tör, för då kommer gäschivärn i hårä på mej när ja kommer hem. Men ett styggt ställ’ ä dä, dä der Björkeberg, tilläde hon, för järnkörärer å annrä plä säjä te där, å där supär di, å där slåss di, så dä ä rent uhejli». 7 Denna sista upplysning förskräckte mig, och jag förnyade mina böner, men förgäf-ves, ehuru jag tydligt märkte att Karin hellst sett, om hon fått köra mig vidare. Men nu lofvade hon att tala vid gästgif-varen och helsa från gästgifvaren i Lungs-torp och bergmästaren och pastorn; och det skulle nog hjelpa, mente hon. »Han ska 1 brydde sig icke om henne. 2 utmärkt. 3 groda. 4 nordvestra. 5 något på trolldomsväg hop-blandadt. 6 nej vid Gud om. 7 förskräckligt. 13