194 nock få en så bra skjussäre å en så bra skjuss og, så han ska gi mej en köss för besväre» tilläde hon. Detta lofvade jag gerna, blott jag kunde komma lyckligt från Björkeberg, dit vi mer och mer närmade oss. »Si så» — sade hon »nu ska han var’ gla igen, å vi ska nock re’ oss» — tilläde hon med djerf förtröstan. Vi veko af till Björkeberg, som då låg på sidan om landsvägen. Gården var full af åktrossar och hästar, jernkörare, skjutskarlar och forbönder och just som vi körde in der, kom en barhufvad karl med rifna kläder utstörtande från hållkrogen följd af en annan i samma utstyrsel, och under knytnäfvesläg, skratt, svordomar och bifalls-sorl tumlade de om hvarandra på marken. Jag kände hjertat i halsgropen, men Karin tog saken lugnt. »Dä ä inf nå falit; dä ä barä två som slåss» sade hon. Jag tyckte det deremot var farligt nog, ty när två slåss i en stor folksamling, kan deraf lätt blifva allmänt slagsmål, och jag vände mig bort från denna syn. Men nu fick jag i stället se något helt annat. Framför gäststugubyggnaden stod en su-flettvagn och på trappan en resande. Jag kände igen båda, och med ett glädjerop hoppade jag till Karins stora förvåning ned ifrån säckkärran och sprang emot den resande. Det var min fars inspektor, som med den välbekanta gröna vagnen var mig till mötes. Han hade rest ett håll längre än ämnadt var för att bespara mig obehaget af ett skjutsombyte i Björkeberg. Jag var glad som en fogel öfver denna lyckliga tanke. Nu kunde de gerna få slåss så mycket de ville. Jag hade fått en säker beskyddare. Mina saker flyttades från kärran på vagnen. Karin kom in i gäststugan för att få sina skjutspenningar; men hon var alldeles förändrad. Den trotsiga munterhet, som spelat i hennes ögon och kring de fylliga läpparne syntes icke mera till. Hon stod der så blyg och förlägen. Det var troligtvis den främmande herrkarlens närvaro, som band hennes eljes så fria tunga. Jag lemnade henne sina skjutspenningar och lade dertill en splitter ny tolf-skillingssedel för hennes egen räkning. Hon tog mig i hand och tackade med en höf-visk nigning. »Tack, tack kära Karin!» sade jag. »Men ännu har du väl icke fått full li-qvid». Hon såg på mig med låtsad förvåning, ochjTzi? — var ännu i den ålder, då flickorna förr kyssa gossarne än tvärtom. »Det var ju något särskildt, som du betingade dig om jag fick en säker skjut-sare och ett godt åkdon härifrån» — sade jag. »Nu har jag fått båda delarne». Hon tittade förstulet på inspektören och sedan på sin lille reskamrat. Tjuf-pojken spelade ännu en gång i de vackra bruna ögonen. »Usch då! Lelle styggen!» sade hon och sprang ut. Så ändades min första skjutsfärd på egen hand. G. Djurklou. Pingst. Du kommer åter med ljusa knoppar, Du kommer åter med helig frid, Med vänlig sol och med ljumma droppar, Du sköna, signade pingstetid, Och unga hjertan som allra mest Förtjusta fira din ädla fest. Det trefna folket i gröna dalar, Vid stilla sjöar, på höga berg, Och kungen allt i de gyllne salar — Du helsar alla i rosig färg; Du viftar frid på de unga gräsen, Du viftar frid i hvartenda väsen. Välkommen åter till späda lunder Och nicka helsning i hvarje dörr! Välkommen åter med höga under Och himlens lågande eld som förr, Och lär oss tala och lär oss sjunga Med nya sinnen och nyfödd tunga! Det glömda språket oss för i minne, Vårt modersmål i de forna dar! Ack, det har halkat ur själ och sinne, Och dunkla drömmar blott äro qvar, Men spridda stafvelsers ljud oss tjusar, När lärkan sjunger och bäcken susar.