195 Väl ropas än af så många munnar: »De äro rusiga blott af vin», När en apostel ditt lof förkunnar, Du höge Ande, och gycklarns grin Vill spörjas än, när som tänkarn ordar Om lif, som ingen i mullen jordar. Men obekymrad af vrånga domar Skall sångarn sjunga alltjemt ändå, När trasten slår och syrenen blommar Om Fadrens boningar i det blå, Och kanske lyssnar till hvad han talar Det trefna folket bland berg och dalar, Hvad mer, om stoftet blir gömdt i jorden Förr’n hvad han velat han bragt till slut ? Pingstliljan, sommarens härold vorden, Dör nöjd, när honom hon ropat ut; Af pingstdagsflamman så stark och ren De ljusa blaäen ge återsken. C. D. af Wirsén. Carl Svenske tidsbilder från midten af förra århundradet af Författaren till En Framtidssaga. (Forts, fr. föreg. häfte) X. »Hvad hon såg liknöjd ut, då hon lem-nade mig» sade Svenske för sig sjelf under det han långsamt steg upp för trappan till sitt rum . . . »Men hvad jag drömmer om, kan ju aldrig blifva verklighet. . . Hennes småleende var likväl förtjusande» fortsatte han halfhögt i det han stannade och tankfull stirrade mot månskenet, som föll in genom de dammiga fönsterrutorna vid trappan. — »Dock nej . . . tusen gånger nej» ropade han till i det han åter reste sig »det får ej ske! — Någon gång måste det sluta» mumlade han för sig sjelf, »och har jag väl då rätt att fordra hennes uppmärksamhet? Men må hon skratta åt min kärlek ... i framtiden skall hon för mig endast vara en vacker bild . . . Det var med denna föresats, som Svenske slöt sin dag. Om han sedan ändrade sig och gjorde upp några nya kärlekspla-ner för de kommande, torde detta hafva skett i drömmens land. Då han vaknade omtalade emellertid gamle Lars småleende att hans herre fört »ett rysligt lefverne» under sömnen och flere gånger ropat ett frun-timmers-namn, hvilket efter den nya drömboken, långt ifrån kunde föra något godt med sig. Antingen nu drömboken verkligen spådde sant eller Lars hade säkrare grund för sitt siareskap; allt nog, det onda, som skulle komma lät icke länge vänta på sig. Biskopen hade icke varit nöjd med Svenskes uppförande alltifrån den dag då han erfor dennes intresse för fröken Buddenbrock, som enligt biskopens åsigt bort vara för honom liksom den förbjudna frukten för det första menniskoparet, all den stund hon tillhörde det motsatta partiet. Detta förhållande hade småningom ledt till allt häftigare strider, mellan den nyss så foglige ynglingen och den kanske något för stränge biskopen, hvilka slutat dermed att Svenske nästan helt och hållet upphörde att besöka honom. I stället kom han att allt oftare sällskapa med Laforme, Meijersdorff och andra unge män af hattarne, hvilka sökte locka honom öfver till partiet. Detta hade under vanliga förhållanden icke varit svårt, då han både af natur och böjelse drogs åt de krigiska, handlingskraftige männens sida och icke åt de fredsälskande mössornas, hvilka, enligt hans åsigt, endast hade materielt välstånd för ögonen. Men frändskapsban-den voro starka, och ännu hade han icke ens tänkt på att bryta med sin gamle vän och välgörare. Med de nya vännerna lefde han emellertid ett långt ifrån dystert lif. Han hade nyligen intagits i ett illustert ordenssällskap, der Dalin var själen, och man gick