196 icke sällan från middagen hos ena ordens-brodern till soupern hos en annan. Svenske var icke minst välkommen i sin egenskap af rival till Meijersdorff, hvars heta blod derigenom ännu lättare än förut kunde bringas i jäsning, utan att dock några farligheter uppstodo; ty baronen, som i sjelfva verket endast ville pröfva sin styrka på oerfarna ynglingar, hade fått en afgjord aktning för Svenskes kallblodighet och skjutskicklighet allt sedan duellen — och hyste icke heller, tack vare friherrinnan Buddenbrocks försäkringar och egen sjelf-känsla, den ringaste tanke att ännu en gång på mera allvar få se honom såsom sin motståndare, trots den påtagliga uppmärksamhet, som Svenske på sista tiden visat Ulrika. Nästan sig sjelf ovetande, hade Svenske trädt under krigspartiets fanor, på samma gång som han allt tätare omspunnits af kärleksgudinnans förrädiska skimmernät. Hans glada anlete var icke heller fritt från ett visst uttryck af sjelf-kärlek och öfvermod, som visade att han börjat lära sig att mera uppskatta sitt eget värde, och den omsorg hvarmed han blåste bort dammet från sina spetsmanchetter och utslätade dessa, i yppighetsförordningen så strängt förbjudna »Agremens poins d’Es-pagne», tydde på att steget till den cirklade hofmannens krets och vanor icke var fullt så svårt för honom att uttaga som några få månader tidigare. Han förde Laforme under armen, hvars tal synbart intresserade honom under det de långsamt promenerade uppför Drottninggatan. Hofjunkaren hade också varit mån om att, enligt den instruktion han fått af fröken Liewen, underblåsa den vaknande böjelsen för Ulrika; och han gjorde sig icke samvete af att öfverskrida den samma. Svenske fick derför icke allenast veta att det var Ulrika som önskat hans närvaro på den kungliga assembléen, utan äfven att ryktet om den förestående förlofningen mellan henne och baronen var fullkomligt ogrundadt. Hennes far hade från början varit emot detta parti. Familjen Buddenbrock hade icke mer än partipengarne att lefva af och hvad baronens arf vidkom, visste en hvar att det sväfvade lika högt öfver molnen som Schulenbergs hessiska pension. I framtiden hoppades friherrinnan att få ärfva en rik morbror i Holland, och det var troligen detta arf, som ryktet förstorat i mil lioner, som baronen fikade efter, så vidt hans kurtis icke, som andra påstodo snarast orsakades af fåfängan att vilja kallas konung Fredriks rival. »Emellertid», slutade Laforme, »är flickans mor lika exorbitant förtjust i honom, som flickan sjelf, hvilken kallar honom en mauvais plaisant, är trött på hans sällskap — som hon också visat med en och annan korg». — De hade nu hunnit till Wredeska huset, der franske ministern, S:t Severin, hade sin bostad och dit de, för att döma af deras broderade drägter, ärnade sig. Ministern skulle nämligen midt i Julivärmen gifva en af sina lysande middagar för de svenska vänner, hvilka de hotande ryktena om ett snart stundande fredsbrott förmått att utbyta sina trefliga landtgods mot huf-vudstadens heta och osunda stengator. Den ena vagnen efter den andra med betjenter i lysande livréer, stannade vid ingången till ministerns bostad. Många af gästerna voro redan samlade i försalar ne, då Svenske och Laforme inträdde, och om en knapp qvartstimme skulle hofmästaren med högvigtig min förkunna- att bordet var serveradt. — Men — underligt att omtala — låret af den stora råbocken, festmåltidens pièce de résistance var ännu icke färdigt och detta skaffade icke minst monsieur Lemartin, mästerkocken ett förfärligt hufvudbry. Hans röda anlete tycktes ut-svetta riktiga blodsdroppar, då det sken framför den klara sprakande spisel-lågan, och för hans lifliga åtbörder och blixtrande ögonkast sprungo underkockar, sockerbagare, tortbagare, stekvändare och diskerskor som om de varit förryckta. Stekvändarne voro isynnerhet föremål för hans vrede. De skulle hafva passat på de i fem rader hängande stekame: — ett stort vildsvinslår och en råbock, för att icke tala om alla kapuner, kycklingar, unghöns, dufvor, änder o. s. v., hvilka under flere timmar undergått en jemn och enligt alla konstens reglor afpassad stekning. Men förmiddagen hade varit så vacker, allt mera förföriskt hade den blå himmeln frestat deras unga sinnen. Deras nyfikenhet hade slutligen tagit öfverhand öfver pligt-känslan; och, när det första orätta steget var taget, gick det lätt utföre. Den stora spaniefararen vid skeppsbron hade slutligen förjagat den svaga återstoden af pligt-känsla, och först då de märkte mästerkoc