197 k ens förgylda käppknota och snäfva peruk skymta fram mellan ett par sockerbalar ner på skeppsbron hade de anat början af den katastrof, hvilken nyligen timat och som, hvad grundligheten vidkom, hade haft få sina likar. Emellertid hade rättvisans gång försenat stekarnes uppsättning en hel timme, och en hel timme på en sådan dag var i mäster Lemartins ögon mera värd än ett helt lif för en stackars stekvändare. »Sacre bleu, det är icke nog», ropade han med sin franska brytning, — för femte ellei' sjette gången börjande samma föreläsning —, i det han drog af sig sin hvita mössa och genomfor det svettiga håret med fingrarne, »det är icke nog, hör han, att köttet stekes på vanligt simpelt borgare-manér. Det skall, par Dieu, hafva sin goda och rundliga tid, för att få den mör-het, som gör det så nyttigt för helsan, så fördelaktigt inverkande på lifslängden, på vätskornas jemnvigt och temperamentet. — Vet han, le petit», fortsatte han — i det han tog på sig sin vigtigaste och mest förkrossande min och vände sig mot en af stek-pojkarne, som gjorde grimaser bakom en af de störres rygg — »dessa dumdryge krämare, i hvilkas kök han påstår sig varit, veta morbleu icke ens hur lång tid, som åtgår för att steka en simpel kalfsida en gång, — de vilja härma de store och öfverlasta sina bord med .rätter, som kosta mycket pengar; — men, Dieu me damne!, har jag ické smakat på dem och sämre mat har väl aldrig en simpel månglare från Montmartre ätit under fastan — — tillagad af ovana händer, säger han? — Nå det var då sant...» »Och på vanligt svenskt vis», fortsatte pojken, som såg att smickret gjorde verkan, »Herr munsiör tänkte jag aldrig på ...» »Milles graces, skulle tro det; ingen kan säga att monsieur Lemartin ej förstått att tillaga en roti och en roti de plus excellente. — »Men tacka vet jag Paris», fortsatte han med en suck, i det han på nytt torkade svetten ur pannan, »Ah, nom de Dieu! Det är en stad för hela verlden; alltjemt nya såser, okända ragouter — icke endast kött och bara kött; nej sjelfva benen mjukas upp och göras till de smakligaste rätter — ack ja, min bäste vän — mon chèr ami Marin! . . . Han förstod le métier! — Dagligen en soppa på tuppkammar åt sin höge herre Le Duc och dess emellan ofta omelette på karptungor; ty detta, bör ni veta, voro hans herres favoriträtter». »Hvilka kostade honom dagligen hundrade sådana der écus och slutligen bara lifvet», inföll pojken, ja den historien har mäster berättat för oss många gånger förut.. . »Taissez-vous donc! Tretusende karpar dagligen, tretusende; — och en sådan vinkällare sedan, Picardon, Muskat, Portugis, Pontak, runno i kaskader för att icke tala om de mera ädla vinen, Malaga, de Grave, Sauterne, Bommes, Barsarac, Preignac, Lan-gorance» . .. »Skulle vi så gå på med våra karpar», inföll en af de äldre tortbagarne med eftertänksam min, skulle väl den högfärdige Vertmüllers karpdammar derute vid Ros-lagstullen snart vara länsade» . . . »Mille tonnerre: hvad var det som föll ned nu igen derborta?», frågade monsieur Lemartin utan att höra invändningen. — »Jag skall parbleu lära dig» ropade han derpå, blek af vrede, »att tappa spettet gång på gång i elden. — Mon Dieu, min bästa kapun! . . . Cassé! Ah, scélérat, jag skall.... Hvad han ärnade säga förgick under en flod af svordomar, och ryckande till sig en stor slef ur en af grytorna rusade han efter den lille stekvändaren, hvilken, till di-skerskornas stora förskräckelse och den manliga kökspersonalens kamraters ogemena fröjd, tog sin återtågsväg öfver bänkar och bord undan sin förföljare. Hans flykt var dock nära att få en snöplig utgång, ty förste tortbagaren, som hit tills från sin skrubb med förnämt förakt åsett uppträdet, tyckte troligen att den lille stekpojkens oförskämdhet nu började gå för långt, och i det han bortkastade mjölmått och kafle skyndade han sig att ställa bakhåll för flyktingen. Hans uppträdande var helt och hållet oväntadt och hade helt säkert ledt till ett blodigt nederlag, om icke just i samma ögonblick, som han räckte ut handen för att gripa honom, dörren från förstugan öppnats och hofmästaren med högvigtig min och gravitetiska steg in-trädt. Vid hans åsyn afstannade förföljelsen som genom ett trollslag. »Jag ville endast fråga», började denne i den mest försmädliga ton, »om monsieur möjligen behagat ändra hans excellens’ mat