203 sessan Elisabeth, en gång vorden kejsarinna, skall ingenting högre önska än att till tack få leinna ifrån sig åt svenskarne både Estland och Karelen, kanske sjelfva S:t Petersburg . . . ja, hvem vet om icke till och med ett eller annat guvernörskap kunde uttänkas för den svenske statsman, som så kraftigt förstått att stödja hennes intressen». Det var en egendomlig, öfvertygande vältalighet, som låg i Lagercrantz’ ton. Han lemnade icke heller någon svaghet, något själslyte hos den som han ville vinna för sina syften orördt. Frestelsen med guvernörsskapet, för den fåfänge, fast i grunden rättänkande, kanslipresidenten skickligt framskjutet vid sidan af den fosterländska egenkärleken, utöfvade också en märklig verkan och det var med en långt mindre tvehågsen min, som Gyllenborg, sedan han slutat, framstälde några matta invändningar om den rådande penningbristen och svårigheten att finna en passande förevändning att få saken på tal inom riksdagen. »Säg mig då min bäste grefve och ambassadör», frågade han slutligen, då alla hans skäl tillbakavisats, »hur mycket penningar kunna vi räkna af Frankrike i det afgörande ögonblicket» ? »Femtontusen écus, allra minst». »Femtontusen écus», upprepade Lagercrantz, »denna summa räcker till för både adeln och presterna». »Men borgare och bönder?» »Bah! — Några nya privilegier för krämarpacket och fri bränvin sbränning för bönderna — voilå tout». »Städse lika snabbtänkt, min bäste öf-verste», sade Lewenhaupt med ett beundrande ögonkast. — »Bland den yngre adeln är ni verkligen min bäste vän och får icke säga nej om jag ber Er följa mig, då jag går mot ryssen». »En för stor ära åt mig herr grefve och landtmarskalk», sade denne i det han med en sjelfbelåten min bugade sig. — »Alltså återstår blott den lämpliga förevändningen» återtog han derpå, »och den torde icke vara svår att finna». »Denna åtager jag mig» sade S:t Severin; »men efter saken således herr öfverste nu synes afgjord, borde icke vår vän i Finland få sina instruktioner?» »Är då detta nödvändigt? — Ju mindre man skrifver dess bättre». »Mon frère hai- rätt» sade Gyllenborg, »men min vän generalen tror ännu att allt beror på den ryska underhandlingen och hemsänder grufliga jeremiader». »Skulle icke baron Meijersdorff afresa för majestätets räkning till Finland»? »Vår nådige konung befalde så», sade Lagercrantz med ett egendomligt småleende — »men som han var nödvändig här i voteringen — så skingrade jag Hans Maj:ts höga svartsjuka — tack vare den här fin-ske ynglingens galna upptåg och galante-rier — och vår nådige konung tror nu att denne är en långt farligare medtäflare än baronen om den skönas gunst. — För öf-rigt tyckes han återvända till sin gamla kärlek» fortfor han småleende, »hvilken nu lär komma att förlänas en verklig grefvinne-titel... af Hessenstein . .. »A. propos denne finske adelsman» inföll S:t Severin afbrytande —» vore icke han lämplig till budskickningen ? — Han tillhör ännu icke öppet partiet, känner språket och folket?» »Biskop Juslenii systerson, vår argaste motståndares nära slägtinge, den gamle hol-steinske tvärviggens son, en ung sprakfåle, som icke kan styra sina känslor efter några glas svagt vin». »Ah, bah, min bäste öfverste», föll Gyllenborg i talet, »jag har känt mången yster riksdagsfåle som, obändig på fastande mage, blifvit allt mera betseltam då han en tid bortåt fått fylla magen med de förnämas mat. »Han är både envis och häftig som alla af blandad ras och gör sig en ära i att endast, som han säger, räkna sig till kungens parti». »Enfin, det beror på metoden, min bäste öfverste», inföll S:t Severin småleende, »en ung adelsman, som skall korrumperas, måste anses som en blyg flicka, hvars oskuld i orden respekteras under det man som bäst-priverar den». Vi skola kalla hit baronen, som närmare torde känna vår man». »Han börjar blifva en smula besvärlig denne yngling med sin rättframhet »sade Lewenhaupt, då Lagercrantz närmade sig dörren, »och vi hafva ingen annan att skicka. Om han samtycker, vore det en god ekonomi med partiets krafter».