211 Gunlöd. Ack! Då fruktar jag han kommer att fara illa med de kristne? Valgerd. Fruktar du? Gunlöd. Det går någon derute. VALGERD orolig. Såg du draken på fjorden i morse? Gunlöd. O ja! Det är ett sällspordt nöje! Valgerd. Bar han Thorfinns märke? Gunlöd. Det kunde jag ej skönja. Valgerd. Tag dig i akt flicka! Gunlöd. Ar det i q väll jag får gå ut? Valgerd. I morgon, det vet du. Gunlöd. Moder! Valgerd i det hon går ut. Se efter elden! GuNLÖD ser en stund efter modern, derpå tar hon för-sigtigt fram ett kors med Je-susbild, ställer det på högbänken och faller på knä. Krist! Krist! Förlåt mig denna lögnen jag Sade. Springer upp, då hon ser bilderna på högbänksstolparne. Nej, jag kan icke bedja då de stygga bilderna se på mig. Hon söker en annan plats. Helige Sankt Göran och heliga----------ack, att jag ej skall min- nas hur biskopen kallade henne — Gud! Gud! — Kasta mig icke i skärselden för denna syndens skull — jag skall bedja hela den långa svåra bönen på munka-språket — credo — credo — in patrem — ack, jag har ju glömt den också — jag skall skänka fem stora vaxljus åt Guds moders altare nästa gång jag kommer till kapellet — credo in patrem omnipotentem kysser ifrigt korset. Sång utanför, beledsagad af citterspel. Och riddaren for uti österland, Att bedja för kärestan sin, O Krist, tag jungfruns själ i din hand, I himmelrik för henne in! — Jag kommer väl åter när linden hon blommar. I somrarne tvenne han dröjer q var, Der näktergaln sjunger i qväll, Och messor han håller båd’ nätter och dar I heliga grafvens kapell — Jag kommerväl åternär linden hon blommar. När palmerna knoppas vid Jordans strand, Då ber han en bön till sin Gud, Att åter få vända hem till sitt land Och trycka i famnen sin brud. Jag kommer väl åter när linden hon blommar! GüNLÖD som vid sångens början sprungit upp och lyssnat dertill, går efter dess slut till dörren och skjuter för bommen, men gör detta så långsamt att Gunnar hinner komma in. Gunnar inträder, klädd som korsriddare, med cittra på axeln. Omfamning. GüNLÖD sliter sig lös och går mot dörren. Gunnar. Du är rädd för mig — hvad är det, Gunlöd! Gunlöd. Så tog du mig aldrig i famn förr. Gunnar. Vi voro barn då! Gunlöd. Du har rätt — vi voro barn då. Paus. Hvad betyder den der silfverfalken du bär i skölden. Jag såg honom i morse på din drake. Gunnar. Du såg min drake, du kände min sång, och du ville ändå stänga dörren för mig; hur skall jag förstå dig, Gunlöd? Gunlöd. Ack, fråga mig ingenting, jag är så underlig till mods; men sitt ner och låt mig tala vid dig! Gunnar sätter sig. Paus.