212 Gunnar trycker henne i sin famn. Gunlöd! Gunlöd! Har snön fallit så tätt, att minnet frusit bort? Sjelfva jökuln der-ute kan ju gråta eld, och du är kall som en snövind; men tala — tala! — Hvarför är du här, hvad har händt? Gunlöd. Svårt har händt, värre kan hända, om du stannar längre — springer upp. Gå innan min far kommer! Gunnar. Tror du jag släpper dig nu — jag, som sökt dig i långa år? Då jag ej i hemlandet kunde finna dig, gick jag att i strid med saracener och blåmän söka dig på andra sidan grafven, men min tid var ej kommen, och då det blef vår fjerde gången efter vår skilsmessa, fick jag höra att du fans här. Nu har jag dig, och du vill att jag skall lemna dig ensam i detta hedningamörker! Gunlöd. Jag är ej ensam! Gunnar. Din far älskar dig ej — din mor förstår dig ej och båda äro hedningar. Gunlöd. Jag har kristna vänner! Gunnar. Du blef då kristen, Gunlöd! Den heliga jungfrun har hört min bön. Gunlöd. Ja! Ja! O, låt mig kyssa korset du bär på din axel, det har du ju fått vid den heliga grafven? Gunnar. Och nu ger jag dig den kristna broderskyssen, den första, Gunlöd, du fått af mig. Gunlöd. Du får aldrig kyssa mig mer! Gunnar. Men, säg mig, hur blef du kristen? Gunlöd. Först trodde jag på min far — han var så stark; se’n trodde jag på min mor — hon var så god; sist trodde jag på dig — du var så stark och så god och — så skön; och när du for bort, stod jag så ensam — mig sjelf kunde jag aldrig tro på, ty jag var så svag. Då mindes jag din Gud, som du så ofta bedt mig älska — och jag bad till honom. Gunnar. Och de gamle gudarne? Gunlöd. Dem har jag aldrig kunnat tro på, fastän far har befallt mig det — de äro så onda. Gunnar. Och hvem lärde dig bekännelsen och gaf dig Kristusbilden? Gunlöd. Biskopen. Gunnar. Och det vet ingen? Gunlöd. Nej, ingen, ty jag har måst dölja det för min mor, och det oroar mig ofta. Gunnar. Och din far gömde dig här, att ej de kristna skulle se dig? Gunlöd. Ja, och nu är han på väg från Norge, der han skaffat folk, ty han vill bli jarl på ön! Gunnar. Det förbjude Gud! Gunlöd. Ja — ja — men du får ej dröja, ty han väntas hem i qväll. Gunnar. Nåväl, der bortom Hjørleifsnäset ligger min drake; ut till hafs! Det blåser landvind, och innan första hanegället äro vi vid Orkney. Gunlöd. Ack ja! Gunnar. Snart äro vi i Östergötland; der står sommaren ännu grön, och der skall du bo på min borg, som jag bygt der din faders gård låg! Gunlöd. Står den ej qvar?