213 Gunnar. Nej, han blef uppbränd. Gunlöd. Af de kristne? Gunnar. Du är sä ifrig, Gunlöd. Gunlöd. Jag vände jag heldre då vore hedning. Gunnar. Hvad säger du, flicka? Gunlöd. Förlät mig! Förlåt mig! — Jag är så vild till lynnes — och när jag ser de fromma kristna fara fram så — Gunnar. Döda din tanke, den är gudlös. Ser du denna krans? Gunlöd. Hvar tog du den? Gunnar. Du känner dessa blommor, Gunlöd? Gunlöd. De ha vuxit i min faders örtagård; får jag dem? Gunnar. Gerna — men hvad behöfver du dem, då vi resa? Gunlöd. Jag skall se på dem, när den långa vintern kommer: granen skall minna mig på skogens grönska och sippoma på den blå himmelen. Gunnar. De äro ju vissnade. Gunlöd. Det tänkte jag icke på! Gunnar. Derföre följ mig från detta förfärliga land dit bort der vår barndom flydde och lef så fri som fogeln bland blommor och solljus och värme! Du skall ej behöfva smyga dig till Herrans tempel när klockan manar till sabbath. O, du skall se den nya kyrkan med det hvälfda taket och de höga pelargångarne och höra djeknames sång då biskopen tänder virak vid högaltaret. Der skall du fira din gudstjenst med de kristne — och du skall få se att ditt hjerta skall glömma allt! Gunlöd. Skall jag fly från min mor? Gunnar. Det skall hon förlåta dig en gång. Gunlöd. Men min far skall kalla mig feg, och det får han ej. Gunnar. Det må du lida för din tros skull. Gunlöd. Thorfinns dotter var aldrig feg. Gunnar. Din far älskar dig ej och skall hata dig, när han blir kunnig om din omvändelse. Gunlöd. Det må han göra — men han skall aldrig förakta mig. Gunnar. Nu är du feg, Gunlöd! Gunlöd. Nej! Är det ej större att bära hans hat än att fly hans förakt! Gunnar. Du dagtingar med din kärlek, Gunlöd! Gunlöd. Kärlek?!-------------Jag minnes min am- ma berättade: det var en jungfru, hon hade en vän, som for bort, sedan var hon aldrig glad mera, hon satt blott och sömmade silke och guld, hvad hon sydde fick ingen se, och när man sporde henne, så grät hon, och när man frågade hvarför hon grät, svarade hon ej, utan endast grät; sedan blef hon blek om kinden, och hennes moder rädde säng. Då kom en gammal qvinna dit och hon sade att — det var kärlek. Gunnar, jag grät aldrig, då du for bort, ty far säger, det är skam att gråta, jag sömmade aldrig silke och guld, ty det har mor ej lärt mig, hade jag då icke kärleken ? Gunnar. Du har ofta tänkt på mig under dessa långa år?