214 Günlöd. Jag har så ofta drömt om dig, och när jag i morse stod vid vindögat, der jag så gerna står, och blickade ut åt haf-vet, och såg din drake dyka upp i öster, blef jag så orolig; men jag visste ju ej, att det var din drake. Gunnar. Hvarför ser du så gerna utåt hafvet? Gunlöd. Du frågar så mycket! Gunnar. Hvarför ville du stänga dörren för mig? GüNLÖD tiger. Gunnar. Hvarför stängde du den ej? GüNLÖD tiger. Gunnar. Hvarför tiger du? GüNLÖD brister i häftig gråt. Gunnar. Du gråter, Gunlöd, och du vet ej hvarför! Jag vet det — du har kärleken. Tar henne i famn och kysser henne. GuNLÖD sliter sig lös. Du får ej kyssa mig — gå! Gunnar. Ja — och du skall följa mig. Gunlöd. Jag tar ej bud af dig. Jag vill ej lyda dig. Gunnar. Jökuln kastar eld — dess förr slocknar han. Gunlöd. Du har stört min frid — för evigt — gå och låt mig glömma dig! Gunnar. Vill du veta hvad silfverfalken med bandet betyder? Det är den vilda flickan som jag skall tämja. Gunlöd. Du! — Gå, innan jag hatar dig! — Mig har ännu ingen böjt! Gunnar. Vilda blod — än sjuder det af vikinga- elden — men den skall slockna! Gunlöd — ett dygn väntar jag dig — och du skall komma — mild som dufvan, när hon söker skydd, fastän du nu likt falken vill flyga öfver molnen. Jag håller ännu i bandet — det är din kärlek — och den kan du ej slita. När nästa afton skymmer, kommer du — till dess farväl! Gå.r mot dörren, der han stannar. Günlöd tiger. Gunnar. Farväl! Gunlöd. Får väl se, du stolte riddare, hvem som kommer först. När denna krans grönskar härnäst, kommer jag. Kastar kransen på elden. Under det han brinner, blir hon stående tankfull, när han brunnit upp, brister hon i våldsam gråt och faller på knä. Gud! Gud! Böj mitt hårda sinne — förr blir jag ej ditt barn — ack, att han skulle gå! Skyndar till dörren — i detsamma inkommer Valgerd — går förbi Gunlöd fram till elden. Valgerd. Hvarför har du ej skött om elden? Gunlöd tiger. VALGERD lägger sin hand på Gunlöds hjerta. Du har en hemlighet? Günlöd. Ja, moder, ja! Valgerd. Göm henne väl! Gunlöd. Nej, jag måste tala — jag kan icke längre — Valgerd. När såg du en mor, som icke visste sin dotters hemlighet? Gunlöd. Hvem har sagt dig min? Valgerd sträft. Torka af dina tårar! Paus. Gunlöd. O, låt mig gå ut — på fjellet — till stranden — här är så qvaft! Valgerd. Gå upp på löftet — så får du vara ensam!