THORFINN tiger. Budet. Du svarar ej! Så låt dina qvinnor gå — ty stugan din skola vi sätta eld på. THORFINN tiger. Budet. Ditt svar! Günlöd som stått vid dörren går fram tar en yxa från väggen. Jag skall ge Dig svaret! Illa månde Jarl Thorfinn ha fostrat dotter sin och litet månde hans hustru älska honom, om nu de skulle svika. Der har Du svaret! kastar yxan för hans fötter. Budet. Du är manstarkare än jag trodde, Thorfinn. — För din dotters skull skall Du få rum att falla som om du ej varit niding. Gör dig redo till strid ute på vallen! går. Thorfinn till Valgerd. Skam Dig, fega trolösa qvinna, som så illa vårdade min skatt. — Du gjorde mitt barn till min fiende! Günlöd. O fader! Är jag väl din fiende? Thorfinn. Du är kristen; dock ännu är det ej för sent. Vill Du afsvärja hvita Krist? Gunlöd. Aldrig — men jag vill följa Dig i döden ! Valgerd. Thorfinn! Du kallade mig feg! Det må jag lida — men trolös; deri gjorde Du mig orätt! Om jag ej älskat Dig så varmt som söderns qvinnor sägas älska — så har jag dock varit Dig trofast genom ett helt lif och jag har svurit följa Dig — så är ju gammal sed. Se här har jag redt min grafhög — (öppnar en lucka i golfvet) — här vill jag dö — under dessa sotiga bjelkar som varit vittnen till mina sorger — tillsammans med dessa högbänkstolpar, som visade oss vägen hit, vill jag gå upp i lågorna och med röken skall min ande stiga mot Gimle! Gunlöd. Skall jag då stå ensam sedan? O, låt mig följa Eder! Valgerd. Nej, barn, Du är uhg, Du kan ännu planteras om under en mildare sol; men den gamla furan dör på sin rot! Gunlöd. Fader! Fader! Du får ej dö! Jag skall rädda Dig! Thorfinn. Du? Gunlöd. Din frände Gunnar ligger bakom Hjör-leifsnäs med sitt folk; skicka en träl ditut på omvägar och han skall komma! Thorfinn. Det var ur den källan Du öste ditt mod. Behåll din hjelp och gå Du om Du vill! Gunlöd. Du får ej kalla mig feg; jag följer Dig moder; Du kan ej hindra mig! THORFINN går mot dörren döljande sin rörelse. Valgerd. Nej, stanna, Thorfinn, och öppna en enda gång din stora själ att jag må lösa dina dunkla runor! Thorfinn. Tror Du jag står och tyder mina runor för Dig. Vill Du ej lära tolka dem, så må de plånas ut när stenen vittrar. Valgerd. Du är ej den hårda sten Du synes; Du har känslor — visa dem — låt dem strömma ut — det skall skänka Dig frid! Thorfinn. Mina känslor är mitt hjertblod — vill Du se det? Man hör stridsbuller utan- för, hvilket fortfar till dess Thorfinn åter kommer in. När Thorfinn hör det, vill han gå. Valgerd. O, stanna och säg ett ord till afsked! Thorfinn. Qvinna, Du rifver ned min styrka med dina känslor — Låt mig gå! Leken har börjat! Valgerd. Säg ett farväl åtminstone!