226 VALGERD går emot honom. Paus. THORFINN sätter sig i högbänken. Kom hit! Valgerd och Gunlöd gå till honom. Han stryker undan Gunlöds lockar — kysser hennes panna, derpå fattar han Valger ds hand. Thobfinn. Se mitt hjertblod nu! VALGERD stiger upp för att ta blosset. Nu är vårt afsked gjordt! Thorfinn. Stanna . . . och lef med ditt barn! Valgerd. Min ed! Thorfinn. Hela mitt lif var en bruten ed — och jag hoppas ändå. Det är större att lef-va — — Orm inkommer sårad, stannar i dörren. Får jag komma? Thorfinn. Kom! Orm. Har du fått lugn nu? Thorfinn. Snart! Snart! smeker q vinnorna. Orm. Då äro vi färdiga att resa? THORFINN ser på Valgerd och Gunlöd. Icke ännu! Orm sätter sig på en bänk. Skynda Dig om Du vill ha sällskap? Thorfinn. Orm, är Du kristen? Orm. Det må Du spörja! Thorfinn. Hvad är du då ... . gåta? Orm. Jag var allt — jag var intet — jag var skald! Thorfinn. Tror Du något? Orm. Jag fick en tro! Thorfinn. Hvem gaf Dig den? Orm. Tviflet, sorgen! Thorfinn till Valgerd. Valgerd — gif mig Din hand — så der —; håll fast — hårdare — Du får ej släppa henne förr än det blir slut! GüNNAR inkommande, stannar i dörren. Thorfinn. Hvem är der? Gunnar. Du känner mig! Thorfinn. Jag känner din röst, men mina ögon se Dig ej! Gunnar. Jag är din frände — Gunnar! Paus. Thorfinn. Stig fram! Gunnar står qvar och ser forskande på Gunlöd. Thorfinn. Är han här? Gunlöd stiger upp — går med långsamma steg och sänkt hufvud mot Gunnar, tar hans hand och leder honom till Thorfinn der de falla på knä. THORFINN lägger sina händer på deras hufvud. Gud! dör.