227 Blommor och frukter. Fyrtionde födelsedagen. Gammal börjar nu han blifva, — Tänk blott, fylde fyrti år! Kan dock än en visa skrifva, Drömmer än om sol och vår Och är glad, fast tiden går. Blir ännu med blommor firad, Gyllene oranger får, Gläds åt vänskapskransen, virad Omkring än ej grånadt hår, Glömmer bort, att tiden går. Och fast dröm på dröm han mistar, Som orangens träd han står: Blom och frukt på samma qvistar, Hälften höst och hälften vår. — Är det så, som tiden går? Och när prosans små bekymmer Med sin frost hans hjerta når, Till de käras krets han rymmer Der i knoppning lifvet står: Hvad gör då, att tiden går? Tack för blommor, tack för frukter! Månne än det ungdom spår? Låt dem slingra, lifvets bugter, Blott vi än i många år Följas få, hur tiden går! C. R. Nyblom, Carl Svenske tidsbilder från midten af förra århundradet af Författaren till En Framtidssaga. (Forts, fr. föreg. häfte) XI. Julisolen brände hett från den molnfria, af solrök omtöcknade, himmelen, hvilken, tung och qvalmig, utbredde sig som ett blekgrått täcke öfver de grönklädda hol-mame. Långt ute på fjärden krusade då och då en enstaka vindfläkt den stilla vattenytan. Men för flygtig i sina smekningar, förmådde han icke fylla de slappt hängande segeln på de slupar oöh lustjakter, hvilka rörde sig utmed Långholms-stranden ärnande sig, som det tycktes, inåt Liljeholmsviken. Säfligt och enformigt plaskade i stället de långa årorna, med sitt ljud ledsagande muntert klingande melodier från flöjter, oboer och valdhorn. Vid stranden var redan allt i ordning för deras festliga mottagande. Nickhakar-ne voro laddade, luntorna tända och det var icke första gången som Johannes skep pare reste sig upp från den sluttande gräsmattan och lät sina forskande blickar löpa långs motsatta stranden, för att öfver skogs-topparne upptäcka vimplarne på de väntade båtarne. »Sade jag ej det, fader Niklas», utbrast han buttert, görande ett betänksamt uppehåll mellan hvarje ord till sin kamrat, som låg utsträckt bredvid honom på gräset, »Liljeholmen ligger långt från sta’n, sa’ jag, — och solen går allt bakom Kungs-hatt innan de äro framme, sa’ jag». — »Ar det väl också kristligt, Johannes», svarade den tilltalade gnuggande sig i ögonen, »att så hålla dans på sjelfva söndags-aftonen? Se’n herrarne togo bort apostla-dagarne fins rakt ingen Gudfruktighet mer i landet». »Fuller rätt deri, fader Niklas. — Och dyrare blir det dag från dag. — Vill man göra sig grön en enda gång och röka en