229 Ock lefva många år med barn och vänner hulda, i fröjd och vänskap sälla, af hopp förtröstansfulla samt sist när timmen slår, att de då sluta må på Glyfis täcka vall, der sköna palmer stå. Sedan hedersgästerna sålunda välkomnats, fortsatte skaran sitt tåg mellan de båda byggningarna till en rund stenterrass på baksidan på hvilken stora bord voro uppdukade, hvilka dignade under den rikliga fägnad, som väntade på de skimrande platåerna. Man ordnade sig kring borden, och sedan en kort bordsbön var uppläst skyndade man sig att angripa den läckra anrättningen. Sjöresan hade fört matlust med sig och det kräfdes också ett så gästfritt värdskap, som af olympens gudar, för att alla skulle få sitt lystmäte. Efter de mera substantiela rätterna kom-mo skålarne med pepparnötter, marzipan-socker, brända mandlar, Nürnberger pepparkakor, dadlar, fikon, canderadt socker, öfverdragna schwindelkorn och »uppblåsta figurer». Härmed var måltiden slut och under det att de äldre kavaljererne samlade sig på gårdsplanen, der bålar af pon-tak väntade, och de äldre damerna drucko sitt kaffe på bit, samlade sig ungdomen på den sluttande gräsplanen, bakom byggnaderna, för att under skyddet af dess skugg-rika ekar roa sig enligt tidens sed med lekar och upptåg. »Hvilken horribel värme!» utropade friherrinnan Buddenbrock, då hon trädde in i en af de små löfsalarne, som uppförts på sidan af gräsplanen, »i dag bör icke monsieur Laforme ha1 skäl att tala om sitt snöhof». »Snarare då mygghofvet» svarade fröken Liewen, som inträdt före henne, i det hon ifrigt fläktade med sin solfjäder — »men se der går min unge kavaljer» fortfor hon afbrytande, då Svenske i det samma gick förbi. »Kusin kan aldrig tro, hur väl han förde sig i första menuetten på assemblén». »Mon amie har ju också sjelf éducerat honom, som hon lofvade», Svarade friherrinnan småleende, då fröken Liewen sände ett smäktande ögonkast efter honom och kokett lekte med den stora törnrosen, som sammanhöll roben öfver bröstet. — »Men hur går det med vår snillrike hofjun-kare?» »Han observerar då ingenting i dag», sade fröken Liewen tankspridd för sig sjelf. »Han? Tvärtom; han var ju Ulrikas förklarade Celadon på hitvägen och vår aimable baron var helt missnöjd, tack vare hennes kallsinnighet. — Vet, kusin, att hon lägger riktigt an på kusins protegé. — Men hvilken löjlig misstanke att han, den unge mannen skulle, som kusin nyss näm-de, hysa några desseiner» ? fortfor hon med ett lätt skratt, i det hon lemnade sin plats och stälde sig i öppningen till löfsalen, » Hvilken ridiculité!» Hvad det var för lif och rörelse under de högstammiga ekarne! Man hade just nyss ordnat sig till en ny enklek. Den föregående hade måst afbrytas för några ögonblick, då Mars jagat den vackra Clio ned i ett djupt dike, för att bortröfva den ännu vackrare Melpomene. Det var en besynnerlig blandning af det pryda och konstlade och det landtligt enkla, af gammalt och nytt. Herdinnornas bredskyggiga schäferhatter, klädda med röda törnrosor och sidenband och herdarnes yfviga allonge-peruker sällskapade med gudinnornas lysande coifurer och gudarnes snäfva modeperuker. Äfven i de icke förkläddes dräg-ter tedde sig samma blandning. Damernas långa, urringade klädningslif eller deras höga korsetter och långa robronder talade både om Régence och Pompadour. Man var ock i sjelfva brytningen mellan dessa mäktiga välden inom modets verld. Glädjen var allmän. Också var det ett springande och ett ropande, som skallade vida omkring öfv^r nejden. Äfven Svenske hade icke kunnat motstå den allmänna förtjusningen. En enda blick hade varit mer än tillräcklig att förmå honom att kasta sig midt in uti det tätaste hvimlet. Han syntes vara slaf af en enda idé, den att kunna vinna henne såsom sitt vif, och hindra baronen att blicka in i de blå, svärmiska ögonen. Men se dit! Nu skall täflingen ega rum på nytt. I fullt språng skynda de ned för sluttningen. Parbleu, min baron, denna gång hjelper Er icke er värja! — Men hvilken otur, damen besväras af sin något för vida styfkjortel, och den unge enklingen, som söker sitt vif, vinner synbart på henne för hvarje steg. — Nu gör