230 han en hastig vändning. Pang! — der ligger hennes kavaljer, baronen, i diket. Men denna motgång besegrar henne ej. De gula lockarne fladdra kring hennes vackra hufvud, schäferhatten har redan tagit sin reträtt bak i nacken, då hon nödgas hålla den vida styfkjorteln från marken under språnget. Det skulle vara oartigt mot baronen om hon utan nöd lät taga sig. Hon tillgriper också än den ena än den andra krigslisten för att narra sin förföljare att inslå en orätt riktning. Hon stannar, lutar sig till höger, uttager derpå några hastiga språng i denna riktning, för att derefter plötsligt ila af åt venster. Men hennes krafter svika och hon är nära att tagas då hon plötsligt får sigte på en stor ek, bakom hvilken hon söker skydd under det hon hemtar andan. »Här står jag nu, kusin Svenske», ropade hon skrattande, då lifliga bifallsrop hördes uppe från kullen. — »Ack hvad jag är trött», suckade hon i det hon lutade sig mot stammen. — »Men skynda sig då baron Meijersdorff! — Nå, kusin Svenske, tag mig nu —! »Man har inte rätt att krypa undan så der», ropade denne andtruten, »under det han sökte genskjuta henne. — »Men envis vinner, kusin och jag vill hafva kusin till vif» .... »Pytt, Herr Junker — det ena du vill det andra du skall. — Men skynda sig baron. — Tag mig nu om kusin kan», ropade hon skalkaktigt, i det hon lutade sig framåt, för att söka narra ut honom åt motsatta sidan. Svenske hade emellertid genomskådat hennes afsigt, innan baronen hunnit närma sig tillräckligt nära, och då hon skyndade denne till mötes, hade hon icke väl uttagit de första, stegen, förr än Svenske, som smugit kring stammen i motsatt riktning, fattade henne om lifvet. »Att smyga sig så der bakifrån, är då alls icke ridderligt» sade hon rodnande, i det hon förlägen tog Svenske under armen och baronen med liknöjd min höjde på axlarna och vände om för att ställa sig framför paren. »Men kusin Ulrika sprang ju sjelf dit bort för att leka smyggömma»? »Vi damer skola väl hafva någon företrädesrätt för våra stora panierers skull» .... »Ulrika!» hördes i det samma modrens stämma. »Hvem ropar? — Ack det är mamma — att leken skall taga så snart slut!» »Fru friherrinnan väntar i löfsalen», ropade Laforme upp ifrån kullen. »Stor generalorder — men vänta mig kusin», hviskade hon förtroligt åt Svenske, »jag kommer strax tillbaka och vill då på inga vilkor springa med baronen! — Fi donc att se så liknöjd ut, då han vardt öfvervunnen •— och i afton fara vi i främsta båten». — »Ulrika, Mon ange!» började friherrinnan då Ulrika ännu var ett godt stycke från henne, i det hon, väpnad med luktflaska, solfjäder och réticule, trädde ut ur löfsalen. — »Vi skola snart tänka på affärd. — Stackars Liewen har ondt i sin fot! — Men mon ange, hur kan man visa en sådan brist på éducation?», tilläde hon i lägre ton, då Ulrika kommit till henne. »Kusin Meijersdorff var verkligen i hög grad moquerad och sade mig att det var mer än vanlig likgiltighet som du visade honom. Och nu lemnade du honom så der snöpligt i sticket. — Han är likväl din ut-korade.» — »Kusin Meijersdorff är visst icke mitt hjertas utkorade — vördade mor» svarade Ulrika hastigt »och det var han sjelf som öfvergaf mig». Hennes glada anlete antog då hon yttrade dessa ord ett barnsligt uttryck af fasthet. Men detta varade endast ett ögonblick. Ett allvarligt ögonkast från modren var tillräckligt att på nytt sänka hennes ögonlock och framlocka en skär rodnad på hennes kinder. »Derom behöfva vi ej tvista, kära barn. Han är i mina ögon din tillkommande make, och ett mera passande parti får man i sanning leta efter. — Han är en trogen anhängare af vårt hus och vårt parti. — Hans sex anor till våra fem skola långt ifrån bilda någon mesallians — fastän de ej äro alldeles fullt så goda som våra» .... »Kusin Meijersdorff är odräglig» invände Ulrika med en barnsligt egensinnig min. —- »Han påsto’d nyss, då vi träffades under eken der borta, att jag redan var hans trolofvade och icke hade lof att springa med någon annan än honom. — Goda vördade mor, slipper jag ej», fortfor hon i bedjande ton,