231 ledsagande sina ord med en sjelfsvåldig rörelse med hufvudet som gjorde henne dubbelt intagande, »slipper icke Ulrika att conversera med kusin Meijersdorff under hemfärden?» »Hur kan Ulrika tala så naivt — det vore ju en uppenbar offension mot honom såsom adelsman — en ruptur inom partiet, skulle man säga. — För öfrigt är det, mitt barn, icke renomerande» fortfor hon i mera allvarlig ton, »för en ung dam af familj att endast sysselsätta sig med par-venuer och uppkomlingar, äfven om de äro så hyggliga som denne finske officer. Kusin Meijersdorff och jag hafva emellertid mycket att talas vid rörande partiet», och han gör dig förmodligen icke den äran att än en gång skänka dig någon entrevue — men se der »våra charmante kavaljerer!», afbröt hon sig, då Meijersdorff, Laforme, Svenske, Dalin och några andra af sällskapet närmade mig. — »Låtom oss beklaga kusin Liewen, mina vänner! La belle Henriette har skadat sin fot och smäktar nu till döds efter gudarnes nektar, som hon så länge gått miste om». — »Ma charmante cousine» började Meijersdorff, i det han med tillgjord sirlighet bugade sig för Ulrika »torde värdigas skänka tillgift åt en fattig ädling, som icke bättre förstod att värna sina dyrbara rättigheter — men han kände, ce pauvre gai^on, någonting underligt i blodet. — Någonting ... je ne sais quoi» .... »Ah, se monsieur Laforme!», utropade Ulrika, utan att låtsa höra baronens fadda kompliment, i det hon med en min af leda vände sig från honom, »så eget att jag icke förr fått se Er under aftonen». Hofjunkaren, synbart smickrad af hennes uppmärksamhet, böjde sitt mästerligt friserade hufvud med en min af tillgjord anspråkslöshet, i det han med utstuderadt behag förde sin spetskantade hatt till hjertat. »Ack min fröken» svarade han »huru olika då vårt sentiment! För mig har Ni varit som polstjernan för sjömannen — med den difference likväl att jag sväfvat på sferernas harmoniska vågor högt ofvan molnen i stället för på den vreda böljan». »Dykrängerna sågo annars på afstånd verkligen ut som fiskfenor» inföll Dalin småleende, »mais quel désastre, mon frère, att vaxet skulle smälta så fort under vin-garne för vår nye Ikarus». »Hvad Mars skulle hafva bäfvat sedan för den nye menniskosonen, som så der i smyg ville sväfva upp i olympen», inföll fröken Liewen skrattande med en hastig blick på Svenske. »Ma foi, om jag förstår ett enda ord», sade Laforme något förlägen, »mes amis känna då icke mitt valspråk, att då man älskar, liknar man gudarnezich får vingar?» »Hvad tyckte min herre om versen i dag?» frågade fröken Liewen — då samtalet genom denna egendomliga kärleksförklaring afstannade, och man förläget såg på hvarandra — i det hon vände sig till Dalin, »Tycker icke min herre att de voro långt vackrare än på sista assembléen?» »Visserligen, min nådiga, — när en snillrik poöta laureatus lyckats hitlocka till våra fattiga bygder en sådan flock af förtjusande najader, hamadryader, herdinnor och gudinnor, och lärt dem så många olika tungomål, skulle han icke då vara värdig att kallas nordens verklige musagetes?» »Vårt fattiga och folktomma land!» inföll friherrinnan häftigt, synbart något retad af Laformes skämt, »Det är ett slagord, som mössorna jemt föra på tungan och som icke är annat än en förtäckt afund öfver andra nationers behagligare klimat och okyska njutningar. — Men det är äfven högfärd, min herre, att göra sig sämre än hvad man är; och våra förfäder hafva, trots sin fattigdom, likväl uträttat storverk» .... »Och fört eld och svärd öfver Europa, som riktiga barbarer» inföll Laforme, »jag har ma foi på många ställen sett beklagliga minnen derefter. — Hvad denna blodsutgjutelse, som man kallar krig, likväl är äcklig!», fortfor han, utan att märka friherrinnans missnöjda min, med en föraktfull höjning af underläppen. — »Kroppslig styrka och friskt courage är, ma foi, icke allt som fordras af store män». »Nej, deri har min ärade vän rätt», svarade Svenske, som hittills varit en tyst åhörare, då talet syntes i första haud vara riktadt åt honom »det fordras äfven redlighet, rättframhet och gudfruktighet». — »Det hade vår vän Laforme troligtvis glömt» sade Dalin småleende åt dennes ovanliga häftighet »Glömt — parbleu! — Har ingenting att glömma, af dessa inföddes vanor — att slåss och rifvas om statssaker, som ingen