förstår, och dess emellan visa sig tölpaktig i ett angenämt umgänge och oskicklig till innocenta tidsfördrif, att sätta sin svenska stolthet i att vara okunnig om inbördes politesse och artighet.... »Räknar då min herre denna lilla picknick till något annat än ett innocent tidsfördrif?» afbröt friherrinnan. »Och jag skulle fråga min herre» inföll fröken Liewen, »om det är han sjelf som rönt bristen på den inbördes polites-sen». »Aj, för böfveln», sade Dalin småskrattande, då damerna aflägsnade sig, »hur kunde mon frère förklara krig så brådstör-tadt. — Helt nyss fick jag sjelf en grundlig moralpredikan, som riktigt svider i själen, af dessa charmanta damer, då jag påstod att den svenska qvinnan borde skåda mera på hjertats renhet än perukens formfulländning». — »Parbleu! Mina damer», sade Laforme i det han med en min af medveten öfver-lägsenhet såg efter dem, »man bör icke tro att man i mig skall finna någon vanlig coquätre — man kan icke alltid hafva pa-tience. — Svenska qvinnan» fortfor han i det han vände sig mot Svenske, »är endast en vidbränd hönspastej, utan must och arom, som vännen Lemartin alltid säger, nej, mon ami, ’man bör i allmänhet sky qvinnan såsom varande ett lägre djur’, sade alltid min vän Musquet i Paris. — Hennes umgänge är både tråkigt och onyttigt, och han hade, verte bleu, rätt deri». »Pauvre Liewen», suckade Dalin. »Ah, pardon! — Jag pretenderar ej att älska henne; och jag hoppas det är mer af vana än egenkärlek, som mon ami säger sådana sottiser. — Att freqventera ett nöje, att något accortisera en dam är väl icke kärlek — jag skulle dock sluta äfven dermed .... men så länge denna förskräckliga politik varar il n’y a pas moyen». »Nu vardt vår vän ändtligen vred en gång på allvar» sade baronen skrattande, då Laforme i vredesmod lemnade dem — »så snart discoursen rör damerna, är han alltid något besynnerlig. — Jag för min del påstår bestämdt att roi soleil är qvinnan. Mon ami Roué i Paris sade alltid till mig: »drag aldrig värjan, mon frère, annat än för en älskvärd qvinnas skuld — må man utmana dig hur mycket som helst för kort och tärningspel» — och jag hål ler verkligen med honom. Det är icke nobelt att slåss för någon teaternouvelle eller efter första voteringen». »Eller med unge män i gammalmodiga kläder», inföll Dalin försmädligt. »Ah, quelle bagatelle!», svarade baronen skrattande; i det han förtroligt tog Svenske under armen, »Man bör framför allt jaga skräck i unga nykomlingar, liksom det är ganska fördelaktigt att göra det med tjenare, fruntimmer och andra husdjur». »För att icke tala om ryssen». »Under det man dör, icke sant, så att hela hären blir vittne till huru en tapper officer åkallar den skönas namn? — Hvilket perspektiv!» Dansen tog nu sin början. På den qvalmiga dagen hade följt den behagligaste afton och kontradansens lätta melodier inbjödo de konverserande med oemotståndlig kraft. I närliggande mindre löfsalar serverade täcka herdeflickor söt pontak och sockerverk, schwindelkorn och pepparnötter; i andra uppbjödo herdarne all sin förmåga för att locka hafvets och luftens gudomligheter att tömma ännu ett glas kanelbrän-vin, ratafia, madera eller sött langorance. Långt in i sena sommarqvällen hördes musikens toner ljuda öfver nejden, och midnattens stjernor hade redan börjat sitt kretslopp på himlahvalfvet, då ett skott från en af nickhakarne manade till uppbrott och damer och kavaljerer under skämt och skratt intogo sina platser i sluparne. Den lustjakt, på hvilken Svenske gjort ditfärden, skulle icke återvända till staden, och han såg sig derför uppmärksamt omkring efter någon annan plats. »Ma foi, ser icke min herre så vred och grym ut, som vore han sjelfva Jupi-ter, hvilken efter sin lilla serenad i skymningen ville hedra oss med ett personligt besök», sade fröken Liewen i det hon vinkade åt honom att taga plats i den båt i hvilken hon befann sig. — »Kusin Laforme! maka sig något åt sidan». »I fören är bättre utrymme» svarade denne i det han motvilligt reste sig upp eller hur, fröken Ulrika?» »Om kusin Svenske vill hålla till godo med några kappor och salopper att sitta på» sade Ulrika rodnande, »skall jag flytta mig så långt som möjligt åt sidan». Denna inbjudning var alltför efterläng