Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 7. Juli
- Carl Svenske, af författaren till en Framtidssaga. XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
233
tad, för att icke Svenske skulle skynda sig
att efterkomma den samma och han märkte
derför icke friherrinnan Buddenbrocks
missnöjda min, fröken Liewens rodnad, baronens
medlidsamma axelryckning eller Laformes
belåtna leende.
På den heta sommardagen hade, som
nämdt, följt en af dessa härliga qvällar,
hvarpå nordens sommar är så rik, då
själen ofÖrmärkt lemnar sitt bräckliga
omhölje, för att fri få irra kring i den blå
rymden, högt öfver jordlifvets qval och
bekymmer. Det är visserligen icke söderns
rena, djupblå himlahvalf, som från sin
otaliga stjernehär utandas passionens glöd.
Det är icke orangens vällukt, som sprides
af aftonvinden, då han lätt krusar insjöns
vatten. För hans milda famntag susa på
stranden allvarliga furor, hängbjörken
vajar långsamt och tillitsfullt sina långa
grenar öfver vattnet, som utom den mörka
stranden endast kan återspegla en blekblå
himmel med fåtaliga stjernor. Men den
ljusa rymden och den fridfulla, allvarliga
stillheten tala likväl ett språk som går till
djupet af menniskosjälen; ty det är icke
stundens förtrollande fägring de förkunna;
— det är det eviga och oförgängliga, som
de skola likna.
En sådan afton måste alltid utöfva en
mäktig verkan på unga sinnen. Svenske,
som en lycklig tillfällighet fört till
Ulrikas sida, hade snart fullkomligt glömt bort
alla förut fattade beslut att tygla sin känsla
för henne, och uppbjöd i stället hela sin
förmåga såsom vältalare för att kunna
framställa) sina lefnadsplaner i så ljus dager
som möjligt. Och hur skälmskt smålog
hon icke, då han omtalade att han varit
ond på henne, derför att hon försmått
honom för baronen, hur förtjusande
skalk-aktigt var icke hennes leende, då hon
svarade att hon icke visste att någon annan
än kusin Meijersdorff hade åtagit sig att
vakta öfver hennes conduit och hur hjertligt
skrattade hon ej då Svenske frågade henne
hvilken kung hon mest tyckte om, för att
få henne att säga Carl.
»Så vackert stjernan lyser der borta
Öfver berget», sade hon vid ett sådant
tillfälle i det hon bröt den förtrollande
tystnaden. »Är det Carla vagnen?»
»Nej, kusin Ulrika. Carlavagnen ligger
mera i Norr. — Men hvilken stjerna är
kusin Ulrikas?»
»Ack, . . ingen stjerna är min. För ett
år sedan, då jag en natt plockade
ängsblommor med kusin Liewen, hvilka vi
sedan skulle drömma på, såg jag en så
vacker stjerna, och då tänkte jag genast på
kusin Meijersdorff. — Hon sken så klart; —
men ett tu tre slocknade hon och föll ned
till jorden. — Kusin Liewen sade att man
alltid skall vara två, för att få ega en
stjerna», tilläde hon förlägen, hvarefter det
vardt tyst i stäfven under några
ögonblick.
»Skulle då kusin Ulrika icke vilja dela
sitt konungarike der uppe på den der lilla
stjernan?»
»Ts, kusin! Hör hur vackert hofjunkarn
nu sjunger »Tircis je ne veux refuser».
»Sköna Afrodite, ni må icke tro att ni
på nytt får försvinna i vågskummet», sade
Svenske i det han fattade hennes hand,
»och icke heller låta någon annan än
Mars röfva bort hälften af ert sköna
stjern-rike».
»Kusin plågar mig med sin stjerna . . .
........Kusin vet lika väl som jag»
fortsatte hon i häftig ton, höjande sina blå
fuktiga ögon mot honom »att vi . . . redan
hafva delat henne — men tyst», af bröt
hon sig, i det hon spratt till liksom
förskräckt öfver de ord hon låtit undslippa
sig, — »ropade ej någon mitt namn? —
Hvem kan för öfrigt veta» återtog hon
strax derpå i skämtsam ton, då Svenske
nekande svarat på denna fråga, »om kusin
Carl icke snart tröttnat på den lilla
stjernan och väljer en mera lysande».
»Ack kusin, hur skulle jag kunna
glömma denna stund!»
»Ah! Hur grymt — nu föll hon ju, hon
också».
»Nej — det var en annan; det var den
stora bredvid».
»Vet kusin att jag känner mig så
ve-memodig just nu. Det var en så underlig
känsla .... Ack jag undrar så mycket hvar
vi äro om två år på denna dag».
»Hvarför just två år?»
»Jag vet det icke, det föll mig så in»
fortfor hon skrattande, »det var som
hof-junkaren brukar säga, en idé som
emba-rassarade mig.
»Ulrika, mitt barn, så högt du
skrattar» hördes friherrinnans stämma från
aktern, »Vi kunna ju icke höra ett ord af
baronens vackra air, endast för ditt
upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 18:33:49 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1876/0241.html