- Project Runeberg -  Nu : månadsskrift / Årg. 2. 1876 /
233

(1874-1877) [MARC] [MARC] With: Johan Grönstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7. Juli - Carl Svenske, af författaren till en Framtidssaga. XI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

233 tad, för att icke Svenske skulle skynda sig att efterkomma den samma och han märkte derför icke friherrinnan Buddenbrocks missnöjda min, fröken Liewens rodnad, baronens medlidsamma axelryckning eller Laformes belåtna leende. På den heta sommardagen hade, som nämdt, följt en af dessa härliga qvällar, hvarpå nordens sommar är så rik, då själen ofÖrmärkt lemnar sitt bräckliga omhölje, för att fri få irra kring i den blå rymden, högt öfver jordlifvets qval och bekymmer. Det är visserligen icke söderns rena, djupblå himlahvalf, som från sin otaliga stjernehär utandas passionens glöd. Det är icke orangens vällukt, som sprides af aftonvinden, då han lätt krusar insjöns vatten. För hans milda famntag susa på stranden allvarliga furor, hängbjörken vajar långsamt och tillitsfullt sina långa grenar öfver vattnet, som utom den mörka stranden endast kan återspegla en blekblå himmel med fåtaliga stjernor. Men den ljusa rymden och den fridfulla, allvarliga stillheten tala likväl ett språk som går till djupet af menniskosjälen; ty det är icke stundens förtrollande fägring de förkunna; — det är det eviga och oförgängliga, som de skola likna. En sådan afton måste alltid utöfva en mäktig verkan på unga sinnen. Svenske, som en lycklig tillfällighet fört till Ulrikas sida, hade snart fullkomligt glömt bort alla förut fattade beslut att tygla sin känsla för henne, och uppbjöd i stället hela sin förmåga såsom vältalare för att kunna framställa) sina lefnadsplaner i så ljus dager som möjligt. Och hur skälmskt smålog hon icke, då han omtalade att han varit ond på henne, derför att hon försmått honom för baronen, hur förtjusande skalk-aktigt var icke hennes leende, då hon svarade att hon icke visste att någon annan än kusin Meijersdorff hade åtagit sig att vakta öfver hennes conduit och hur hjertligt skrattade hon ej då Svenske frågade henne hvilken kung hon mest tyckte om, för att få henne att säga Carl. »Så vackert stjernan lyser der borta Öfver berget», sade hon vid ett sådant tillfälle i det hon bröt den förtrollande tystnaden. »Är det Carla vagnen?» »Nej, kusin Ulrika. Carlavagnen ligger mera i Norr. — Men hvilken stjerna är kusin Ulrikas?» »Ack, . . ingen stjerna är min. För ett år sedan, då jag en natt plockade ängsblommor med kusin Liewen, hvilka vi sedan skulle drömma på, såg jag en så vacker stjerna, och då tänkte jag genast på kusin Meijersdorff. — Hon sken så klart; — men ett tu tre slocknade hon och föll ned till jorden. — Kusin Liewen sade att man alltid skall vara två, för att få ega en stjerna», tilläde hon förlägen, hvarefter det vardt tyst i stäfven under några ögonblick. »Skulle då kusin Ulrika icke vilja dela sitt konungarike der uppe på den der lilla stjernan?» »Ts, kusin! Hör hur vackert hofjunkarn nu sjunger »Tircis je ne veux refuser». »Sköna Afrodite, ni må icke tro att ni på nytt får försvinna i vågskummet», sade Svenske i det han fattade hennes hand, »och icke heller låta någon annan än Mars röfva bort hälften af ert sköna stjern-rike». »Kusin plågar mig med sin stjerna . . . ........Kusin vet lika väl som jag» fortsatte hon i häftig ton, höjande sina blå fuktiga ögon mot honom »att vi . . . redan hafva delat henne — men tyst», af bröt hon sig, i det hon spratt till liksom förskräckt öfver de ord hon låtit undslippa sig, — »ropade ej någon mitt namn? — Hvem kan för öfrigt veta» återtog hon strax derpå i skämtsam ton, då Svenske nekande svarat på denna fråga, »om kusin Carl icke snart tröttnat på den lilla stjernan och väljer en mera lysande». »Ack kusin, hur skulle jag kunna glömma denna stund!» »Ah! Hur grymt — nu föll hon ju, hon också». »Nej — det var en annan; det var den stora bredvid». »Vet kusin att jag känner mig så ve-memodig just nu. Det var en så underlig känsla .... Ack jag undrar så mycket hvar vi äro om två år på denna dag». »Hvarför just två år?» »Jag vet det icke, det föll mig så in» fortfor hon skrattande, »det var som hof-junkaren brukar säga, en idé som emba-rassarade mig. »Ulrika, mitt barn, så högt du skrattar» hördes friherrinnans stämma från aktern, »Vi kunna ju icke höra ett ord af baronens vackra air, endast för ditt upp

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 27 18:33:49 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nu/1876/0241.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free