234 sluppna skratt. En väl éducerad dam bör mera tänka på sin person». »Vår sköna Afrodite, tänker på vågens hvita skum, hvilket påminner henne om barndomens lyckliga vår». »Mon Dieu, hvad hofjunkarn jemt smickrar!» sade fröken Liewen i det hon kastade en retsam blick på Laforme, under det Ulrika, förlägen till följd af modrens skarpa tillrättavisning, icke brydde sig om att svara på Laformes fadda artighet — »men du fryser, mon ange,............ tag min salopp! Man bör akta sitt unga hjerta, min herre», tilläde hon småskrattande i det hon sänkte ett par smäktande ögonkast på Svenske. En lång tystnad följde på dessa ord. Till och med Schulenberg hade tröttnat på att tala med general Stenflycht om sin hes-siska pension och det var ganska länge endast årornas plaskande i vattnet som bröt tystnaden; då slutligen alla nästan på en gång utropade »nu äro vi framme!» Som ett eko hördes öfver det glada sorlet, då man skyndade sig att stiga i land, fröken Liewens stämma »Mon Dieu! Hvar äro då mina kavaljerer?» Den hade varit ett af de angenämas*te ögonblick som Svenske upplefvat, denna färd från Liljeholmen. Då han vandrade till sitt hem tyckte han sig ännu se framför sig huru sluparne, den ena efter den andra, gledo fram i den ljusa sommarnatten och tyckte sig höra skrattet och sången hur de gåfvo genljud från stranden. Längst bort vid synranden såg han ännu den lilla enstaka stjernan. Den mörka skyn gick icke öfver henne och hon skulle alltså stråla vidare, ty detta var vilkoret, som han upp-stälde, för att deras själar der uppe, hade mött hvarandra. Derför sken hon också klart mot det hotande molnet. Han mindes vidare hur sången fört honom bort till de ljusare rymder som omgifva menniskans paradis, hur den vackra fullmånen höjt sig öfver de södra bergen, öfvergjutande den mörka vattenytan med ett skimrande silfverskir; han tyckte sig ännu höra det dofva bullret från staden, hur det kom allt närmare, och han såg hennes anlete småle emot sig då han talade om sin far och förtrodde henne att han skulle blifva lika tapper som han hade varit — och hörde hennes klingande skratt, då hon svarade ho nom att hon icke tyckte om andra än tappra kavaljerer... Medan han så drömde, hade han kommit till sitt hem, och ärnade just inträda genom den på glänt stående förstugudör-ren, då denna häftigt rycktes upp och en liten pojkbyting, i hamn och häl förföljd af Lars, hvilken höll en stor sopqvast i högsta hugg, var nära att springa omkull honom. »Nå var då icke så bråd på gröten, din bortbyting», ropade han efter den springande pojken, som stannade och bugade sig, då han fick se hvem den mötande var, »och du Lars, tycker du att det är rätt och anständigt att nappas med sin herre på detta sätt om dörren?» Denne sist nämde hade svårt att återvinna fattningen. Han hade sutit utanför dörren till sin herres rum, sysselsatt att putsa de blanka knapparna i dennes nya blå rock, inom sig förargad öfver den långa vistelsen i kråknästet, då han plötsligt varseblifvit en liten pojke, som gjorde miner åt honom mellan spjelarne af trapp-staketet. »God afton junker», sade denne, då han märkte att han var uppmärksammad. Härpå svarade icke Lars, då talet ej rörde honom. »God afton Herr kung», fortfor denne illmarigt, i det han gjorde en ödmjuk bugning. »Trå dig hur du sprätter, ditt lilla yrfä» sade Lars godmodigt, i det han tog honom i noggrannare ögonsigte. »Alla som voro med gamle kungen, äro kungar nu», fortfor pojken. — »Hugget som stucket din trollunge» svarade Lars som började känna mig allt mera böjd för samtalet. »Ska’ junkern hjelpa soldaterna nu, då de gå ut i kriget?» Lars svarade på frågan med en stum nick. »Och er unge herre också? Något till ståtlig karl. . . Nådig junkern hemma hos sig, kan tro?» Lars, som under samtalet tagit upp en gammal strumpa ur byxsäcken, hvarur han sökte utleta ett mynt af så ringa värde som möjligt, och slutligen stannat i valet mellan tvenne olika slitna runstycken, lystrade plötsligt till vid denna fråga, men återtog snart sin vanliga trumpna min och ka