235 stade den minsta slanten nedför trappan, i det han barskt utropade, »der har du för dina komediantkonster, ditt lilla kräk». »Det ingen vill ha’, vill ingen ta» skrattade pojken icke utan ett visst förakt. »Det skulle vara roligare att se en sådan hög herre som Ni junker på ert slott» fortfor han försmädligt utan att bry sig om slanten som skramlande for ner för alla trappstegen »och se hur junkern jagar, fiskar, äter, dricker, kräfver in bonderän-torna, sofver, äter, dricker och slår drängar och pigor». »Nu kan det vara nog med den psalmversen, sa’ klockaren bröt halsen af sig» sade Lars i det han reste sig. — »Och lagar du dig icke nu din väg, skall väl hin onde rida dig. Nådig herrn tycker icke om några spädgrisar som skräpa i trapporna». »Ar då Nådig herrn redan hemma»? sade pojken i det han med enfaldig uppsyn fäste sina plirande ögon frågande på Lars. »Utomhus för ögonblicket, din utbasade tjufpojke — men jag skall trå’ ta’ mig lära dig att vilja narras med gamle Lars och få honom att säga mer än han vill» återtog han derpå plötsligt, då denne, smidig som en ål, gled ned utför trapporna och skulle just springa fatt honom då, såsom nämdt, Svenske inträdde. »Ers nåd kanske icke håller sitt ord» sade pojken, då Svenske sedan Lars berättat deras samtal uppmanade honom att komma närmare lofvande att intet ondt skulle vederfaras honom. »Ers nåd gör kanske med mig som en viss annan hög person i Carlbergsparken, som först lockar dem till sig med pepparnötter och candi-socker, för att sedan fjädra dem värre än mäster Lemartin, då han vill lära någon att fjädra en kapun -— eller som den engelske ministerns fru i Kniggeska huset gör med underhundarne, som hon lockar med sockerbröd innanför jerngallret, för att sedan hugga hufvudet af dem». — »Tyst din lille skräflare», sade Svenske nyfiken att få höra hvad pojken hade att förtro honom »jag ger dig mitt hedersord på att intet ondt skall hända dig». Detta löfte tycktes innebära tillräcklig säkerhet, ty pojken följde nu Svenske uppför trappan och in i hans rum, hvarefter det icke varade länge innan han fängslade Svenskes hela uppmärksamhet. Hattpartiet hade genom förräderikommissionen fått reda på de hemliga möten som biskopen, hans morbror, haft med engelske ministern hos åldermannen Smedman och skulle följande afton fängsla honom, då han skulle mottaga mösspartiets engelska subsidier. Han visste det bestämdt, ty han hade hört det med egna öron och han berättade för Svenske huru han, sedan lång tid tillbaka, hade tjenat biskopen med sådana uppgifter samt, senast från franska ministerns kök, skaffat denne flere underrättelser, för hvilka han fått mycket beröm. Till en början visste Svenske icke rätt hvad han skulle tro om pojkens utsaga, och sporde endast hur hans morbror fått reda på honom. Men härpå svarade pojken öppet och utan tvekan. Detta hade skett, då hans mor för några år sedan skulle brännas som trollpacka och anklagats för rätta derför att råttorna spökade i lin-väfvarens bakport. — »Det var vid samma tid» sade han, »som många andra af hennes tro foro bort med stora fartyget, för att undgå presternas förföljelser. — Men min stackars mor kunde ej följa med, då hon var fängslad i smedjegårdshäktet, der, som Hans nåd vet, man hänger dem nakna med armarne mot kalla muren så att endast en tå i sänder kan röra vid det vattenfylda golfvet, eller vaggar dem i pinn-vaggan». »Och det var då, som min morbror fick fatt i dig?» »Ja Hans nåd och sedan skaffade mig den vackra fröken, som åkte öfver mitt venstra ben, en plats som stekvändare hos franske ministern». »Glöm icke i morgon afton», ropade pojken nerifån trappan, då han efter en vidlyftig examen slutligen med en vacker pen-ninggåfva fick skynda sina färde — »Eller rättare i afton» tilläde Svenske för sig sjelf i det han stängde dörren efter sig, »ty klockan är ju redan långt öfver midnatt». (Forts.)