243 Hennes första hm var ett uttrycksfullt litet ljud, en blandning af medlidande med mitt oförstånd och ett litet medvetande om sin egen vigt och förmåga. Men i allmänhet låg öfver hennes ansigte ett uttryck af stilla tålamod, som visade att hennes moderliga och husmoderliga omsorger, hennes ensamhet och beständiga vaksamhet öfver barnen, icke af henne betraktades annat än som helt enkla och naturliga pligter. »Ni äro väl också bra lydiga och snälla mot äldsta syster?» sade min reskamrat till gossarne. Hon såg på dem med ett ytterst skalk-aktigt leende, så talande att vi nästan tyckte oss höra henne säga: »Jo, jo ni — nu kom ni allt i knipan», men då de båda helt förläget sågo ned och tummade på sina mössor, skyndade hon sig att säga: »Ah ja, det är inte så farligt med den saken. Visst är det litet svårt att få Erik att sitta ibland när det gäller att hålla honom från sjön, för han är så begifven på att segla här. Också skall han alltid vara med när far är ute och fiskar, det må vara aldrig så sent». Då vagnen nu var förspänd, måste vi taga afsked af dem. »Här, Brita, har du 50 öre för vattnet du hämtade åt oss. Men säg mig nu också h vartill du skall använda dem». »Ah, sade hon» med en glad och tacksam nigning, »det skall väl vara till snus åt far, kan jag tro». . »Så-å, är det du som består far med snus». »Ja, det jag förtjenar räcker mest till, för jag får bra ofta slantar, när jag öppnar grinden för herrskaperna som far förbi». Då jag räckte henne handen till afsked, såg jag att hon hade något på hjertat, som hon tvekade att uttala. Jag frågade henne derom. »Ah jag tänkte bara», sade hon rodnande med ansigtet halft bortvändt, »att efter jag fick en så stor slant, kunde jag väl sjunga en visa för herrskapet». »Ja, gör det Brita innan vi skiljas». Hon satte sig på stenen framför oss och började med en klar och ren röst att sjunga en visa, hvars innehåll jag glömt utom den sista raden på hvarje vers, som lydde så: »Stackars lilla tiggargossen, endast en bit bröd». Hennes röst var rö rande vemodig, hennes ögon hade fått ett drömmande och frånvarande uttryck och hon tycktes glömma vår närvaro, ehuru hon i alla fall var alltför naturlig för att vara besvärad af oss. Solens dröjande strålar skeno på hennes guldglänsande hår, och till och med de båda gossarne stodo alldeles tysta och lyssnade. Trasten började slå i furuträden nere vid sjön — hon bytte sakta om melodi och öfvergick omärkligt, måhända under inflytande af aftonens stillhet och skönhet, till en 1 ekant barnsång: »Det blir något i himlen för barnen att få». Vi gingo sakta till vagnen stego upp deri och foro bort, medan hon ännu satt qvar på stenen, och vi kunde länge höra hennes klara toner då och då allt som vinden förde dem fram till oss mellan kullar-ne och vägens krökningar. »Nej, hon är för mycket snäll», sade jag, »henne vågar jag ej flytta. Hon blomstrar ju så skönt der hon nu växer». Det var en frisk vinterdag följande år, som jag for samma väg i samma sällskap, ehuru vi nu kommo från motsatt håll. Solen lyste gladt på de rimfrostiga träden och vi voro i en upprymd stämning. En välvillig värdinna hade försett oss med en matsäckskorg, den vi just ämnade öppna i det lilla torpet och med det samma göra ett besök hos föräldrarne till de tre barnen, hvilka vi vid denna årstid hoppades finna hemma. »Jag just längtar att återse vår lilla elfva se’n i somras», sade min reskamrat. »Jag har också tänkt på henne hela vägen», sade jag, »och kanske kan jag nu lättare besluta mig att utföra min plan, då hon ej längre är omgifven af en sommaraftons förtrollande inflytande». Då vi kommit in i det yttre rummet, fanns ingen inne, men vi slogo oss ned i den rymliga stugan, frusna som vi voro. Efter en stund öppnades dock dörren till kammaren innanför, och de båda gossarne kommo ut. De hade växt, men de kände igen oss och läto sig väl smaka något af förplägningen ur vår korg. »Far ligger derinne i håll och stygn, och mor har gått för att skaffa någon som ska’ slå en åder», upplyste Erik. I detsamma återkom modern med en grannqvinna och sedan vi hastigt helsat,