244 och hon bedt oss sitta ned, gingo de båda in till den sjuke. Vi fortsatte således i lugn vår måltid och efter en stund kom husmodern ut och ställde sig att syssla med något smått vid det motsatta fönstret. »Nu måste vi, kära mor», sade jag slutligen, »ropa in er lilla Brita. Vi känna henne sedan i somras, och vi ha så mycket längtat att få återse henne». Det förundrade mig att ej få något svar, så att jag vände mig om för att upprepa min begäran, men teg plötsligt. Hustrun stod orörlig och såg ut genom fönstret, men det var något i hennes ställning, som öfvertygade mig att hon hört mig. »Det var på senhösten», sade hon slutligen sakta utan att vända sig om. »Det bestod i halsen». Jag steg upp, gick fram till henne och fattade hennes hand. Jag sade ej mycket, men hon såg mina tårar. »Hon var så ovanlig, jag längtade så mycket efter henne», sade jag. »Jag kan aldrig, aldrig glömma henne», sade hon; det var alltsammans, men det var ändå ett litet liktal öfver lilla Brita, och vi förstodo hvarandra. Strax derpå gick hustrun ut, och vi lade tysta i ordning i vår korg. Då hon efter en stund återkom, hade hon en mugg med skummande nysilad mjölk i handen. »Jag drog ur en sqvätt», sade hon, »jag trodde det skulle smaka herrskapet att få litet vått». Och jag tackade och drack och satte ej i fråga att betala. Jag visste hvarföre jag fick den. Amanda Lind. Aftonklockan. Jag mins hur förr vid klockans klang Jag hem från skog och sjöar sprang. Jag sjöng och sjöng, min hjord jag dref, Vid stugans grind hur glad jag blef! Ty der var han Och ingen ann, Och solens sista stråle såg Hur vid hans hjerta flickan låg. Nu käns det svårt när klockan slår, Med tunga steg dithem jag går, > Vid stugans grind han syns ej mer, De lagt se’n länge honom ner På bädd så hård I kyrkogård. O sol, som sjunker, säg mig, när Får flickan bo hos honom der? C. D. af Wirsén. Carl Svenske tidsbilder från midten af förra århundradet af Författaren till En Framtidssaga. (Forts, fr. föreg. häfte) XII. »Nå Bisot, hur var det? — Hvem skulle leda konferensen på packartorget?» — frågade St. Severin i det han lockade till sig en liten King Charles hund, som stack fram sitt lurfviga hufvud ur en liten prydligt arbetad hundkoja vid fönstret i hans kabinett. »Är det Wreden eller någon annan misstänkt person?» »Nej, icke så väl Ers excellens», svarade den tilltalade, i det han sänkte sitt smilande anlete ödmjukt mot golfvet, »Det är presten —■ Räfven med det rakade fårhufvudet.» »Ah! — Jag vet, biskopen?» »Alldeles, Ers excellens, och han är så god som alla de andre tillsamman.» »Vi måste försäkra oss om honom — vore det än med våld», återtog ministern