245 allvarsammare. »Så vigtig föreföll mig likväl icke hela saken för åtta dagar sedan.» »Ja, icke sant, Ers excellens, det blir ett dugtigt kap — faller han, ja då ramla alla nattmössorna i en hög och blifva lena och mjuka, som om de aldrig skulle haft någon stärkelse i kroppen . . . .» »Våra andra företag måste uppskjutas», afbröt St. Severin, som under samtalets gånof blifvit allt mera tankfull. »Äro våra unge vänner af adeln underrättade om patrulleringen?» »Ja, Ers excellens.» »En del till häst och en del till fots?» »Ja» — »Ännu en sak, vi måste vara i ordning att sända ner åt provinserna säkre och pålitlige herredagsmän, för att få hit upp deputationer, som kunna pocka på kriget. — Hur går det med fritafflarne?» »Utmärkt, Ers excellens; — fem bord å hundra plåtar i veckan äro redan fullt upp arrangerade. Detta gör femhundra plåtar i veckan; en lika summa delades ut åt sådana obemedlade vänner af det höga rid-derskapet, hvilka af politiska skäl icke ansett sig kunna deltaga i dessa måltider. — Med de två bord, som landtmarskalken och general Stenflycht hålla, och till hvilka jag lemnat medlen, gör det hela tolfhundra plåtar i veckan ...» »Hur länge förslå våra pengar?» »Ah! — Mycket länge Ers excellens. Med femtusen plåtar skall tout le monde i ^enna tiggarhålan kunna hållas i godt humör ända till voteringen.» »Här är ytterligare tvåtusen», sade St. Severin i det han lemnade Bisot några dukatrullar. — »Står det något nytt i Gazette d’Altona?» »Danskarne hafva lagt beslag på de sista numren, men i posten stod i går att en prest, en jägmästare och en fabrikör värfvade röster åt prinsen af Birkenfeld ? — » »Ah! — I sanning en mycket farlig trio för våra motståndare», sade St. Severin småleende, i det han klappade sin lilla favorit på hufvudet. »Men å propos sådant der illustert folk, glöm icke att enhvar af allmogen endast bör få tjugufem duka-ter på hand och de öfriga först när voteringen utfallit efter vår önskan. Det som då blir öfver får Bisot behålla; det bör ändå göra några hundra dukater och sum man fyrdubblas om den gamle prelaten fastnar i nätet.» Sedan Bisot fått några ytterligare för-hållningsorder aflägsnade han sig. Med en ödmjuk och sirlig bugning kysste han Hans allra kristeligaste Majestäts ambassadör på hans broderade rockskört, stoppade derefter dukatpåsarne med en betänksam min i fickan och lemnade rummet under upprepade bugningar. Att ödmjukhet och kryperi icke voro hans enda utmärkande egenskaper framgick emellertid snart af hans uppförande mot lakejerna, som voro samlade i rummen utanför, och hvilka med nyfikna miner betraktade honom. Om det varit fråga om någon ny silfver-stöld i kungshuset hade troligtvis icke sjefva silfverknekten tagit på sig en så högdragen och hemlighetsfull min mot silf-vertvätterskorna, som Bisot gjorde då han med förnäm tystnad mötte deras närgångna frågor. »Sjelfva kung Fredrik», sade hofmä-staren, då han med illa dold vrede såg efter honom, »var icke morskare, då han under min tid vid hofvet stälde hela hofsta-ten till ansvar för den skämda maten och den dåliga konfekten, som serverades på det kungliga bordet.» »Mille tonerre, var det också ett slags konfekt», inföll monsieur Lemartin, »segt som senor — men så åtgick det icke för vår kungliga tårtbagare mer än sex lod om dagen för höga öfverhetens bord. — Hade han ej varit ålderman och haft fri eldbrand från den kungliga vedgården hade han långt före detta sutit på gäldstu-gan.» »Jag ger böfveln konfekten, men hvad var det som pöste ut ur fickan på honom? Han såg alldeles ut som biskopinnan Svedberg, då hon gömt kungens silfverfat i sin dragkista.» »När han hade de der vännerna med sig förra gången», inföll en af lakejerna med förnumstig min, »hittade jag en platå med pudding under en gammal repkjortel i förstugan.» »Ja, det torde vara rådligast att se efter om något försvunnit», sade hofmä-staren i det han gjorde tecken åt de andra att följa sig. »Grefvens ena skospänne låg framme på bordet i kabinettet!» — Hattpartiet skulle hafva jublat af glädje om det haft kunskap om att man var så