246 nära att gripa på bar gerning en af dess farligaste motståndare. Stormännen inom partiet hade emellertid allt ordnadt för ett hastigt spridande af nyheten om hans häktning. Berättelsen om den stora fara, hvari landet sväfvat, till följd af hans brottsliga förbindelse med ryssen och engelsmännen låg redan färdigtryckt i flere hundra exemplar och då Bisot styrde sina steg nedför Drottninggatan utvisade hans leende anlete att han ansåg segern vara vunnen och det fyrdubbla honorariet förvärfvadt. Vädret var långt ifrån behagligt. Regnet flöt i strömmar och ingen vandrare syntes till på den smala, af låga hus bildade gatan. Endast fyra eller fem af husen voro trevåningshus, återstoden voro låga, rödmålade hus af trä eller korsvirke, täckta med rödt tegel. Små grönsprängda, kittade rutor, infattade i de låga fönsterna, hvilka i de nedre våningarna för det mesta endast höjde sig obetydligt öfver gatan med väldiga fönsterluckor eller tjocka framskjutande gallerverk, stora höga portar med ofantliga portklappar, sneda vindskupor och en märkbar brist på alla slags takrännor, voro deras mest i ögonen fallande yttre kännetecken. Men det var icke rådligt, vare sig för Bisot eller någon annan att se för högt i vädret. Ränstenen, med sin afgrund af brunt gyttjigt vatten, flöt midt på gatan och det var icke angenämt att komma honom för nära. Man hade ännu icke hunnit bortskämmas med en sådan renhållning som i Paris nyss införts. Hvem hade väl för öfrigt ondt af den stora smutshögen, på hvilken Bisot nyss höll på att falla omkull, om icke mäster Beckius, juveleraren borta i hörnet, och han tyckte nog att hans tomtlinie redan var lång och dyr nog förut att hålla ren? Men inga lyktor frågar ni? — Icke heller på de mörka höstqvällarne ? Jo, på Riddarholmsbron finnas två, som nyss äro utstälda. och hvilka, som det säges, skola lysa hvarje qväll hela vintern igenom då icke månen skiner. För öfrigt skall hvarje välburgen person af societeten låta sitt husfolk följa sig med handlykta. Dessa tvänne oljelyktorna äro derför stockhol-marnes glädje och stolthet och de be-höfva något att glädja sig åt. Månget husfaderligt påbud af den höga öfver-heten är icke af den egenskap att det kan väcka denna känsla hos dem. Man får icke gå på svag is, ty då kan man få sitta tre timmar på trähästen, man får icke, med samma utsigt till straff, röka tobak på vissa broar eller allmänna platser. Om man rider eller kör i traf kan man om lyckan är god och statstjenarne uppmärksamme, få plikta med fyra par spö och en timmes ridt på trähästen, eller, om man är af adel eller herreklassen, med 40 mark. Om man nyttjar mångfärgade, fasonerade eller utländska sidenband pliktar man 100 daler, om man bär kläder af annan snitt än den som lagen föreskrifver eller om man, äfven om detta icke är fallet, har glömt att låta stämpla dem, är lag samma. Man får icke nyttja flere maträtter eller andra sorters vin, än som lagen tillåter. Om någon äter en karamell ar utländsk tillverkning eller sätter på sin sons rock för stora knappar eller på sin egen för bred sammetskrage, strax kan han anklagas för kämnersrätten. Om han eller hon tillhör tjenstefolket och nyttjar siden, som icke är aflagdt efter husbondefolket, kan plikten uppgå ända till åtta dagars fängelse och förlusten af halfva årslönen, utom sjelfva kläderna, hvilka i alla händelser äro förbrutna. Denna tids lyckliga stockholmare bör, för att vara höga öfverheten riktigt i lag, låta bära sig i portchäs om han än älskar åkdon aldrig så mycket,"på det att bruket af hästar och vagnar må aftaga; och hans fru, som sitter bredvid honom, får icke bära styfkjortel till längre vidd än fyra alnar, om hon icke förut har antecknat sig på den lista, som statstjenarne burit omkring i husen, och erlagt den derför stadgade afgiften. — Det är ju icke underligt att en oljelykta vid Riddarholmsbron uppväcker allas förtjusning, om de ock, under denna så lyckliga frihetstid, utan att knota skulle fördraga takdroppet och de stora smutshögarna utanför juvelerarens och åldermannens Beckius hus. Bisot hade hunnit till hörnet af stora Vattugränden då han plötsligt stannade. Denna gränd gjorde allt skäl för namnet, ty på båda sidorna om de långa trappor, som ledde upp mot Brunkeberg, nedstörtade riktiga små bäckar af regnvatten. Han såg sig oroligt omkring åt alla sidor innan han vek af inåt gränden, liksom han skulle hafva anat några förföljare i närheten; derefter svepte han kappan närmare