- Project Runeberg -  Nu : månadsskrift / Årg. 2. 1876 /
247

(1874-1877) [MARC] [MARC] With: Johan Grönstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 8. Augusti - Carl Svenske, af författaren till en Framtidssaga - XII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

247 kring sig, tryckte den lilla, trehörnade hatten djupt ner i pannan och skyndade med snabba steg uppför trapporna och mot det lilla rödmålade vakthuset högst uppe på sandåsen. Här stannade han ånyo och lät höra en sakta hvissling, hvilken strax derpå besvarades, hvarefter en femton års pojke försigtigt smög sig fram från andra sidan af huset. »Allt är i ordning, ser jag», sade Bisot med låg röst. »De skola träffas i afton, Ers nåd.» »Misstänka de något?» »Icke det minsta.» »Hvar skall du säga att du varit så här sent?» »Hos Bäckens i spökhuset», svarade pojken med ett illmarigt grin, »då blir han spökrädd, oeh när han tänker på spöken blir han alltid beskedlig.» Bisot gaf honom ett mynt och skyndade sig derefter mot den branta sluttning, som förde ner mot Malmtorgsgatan och Norrmalmstorg. I ett af vakthusen nere vid broarna gick det ganska lifligt till och sången ljöd derifrån så att det hördes öfver hela torget: Vår fröjd och vårt kif, vårt långsamma lif, är en hastig dröm tra la la la! Ty låtom oss dricka, ja svärja och dundra, hvar civäll som morgon beskänkte bli! Må narrarna skratta och gerna undra, de måste dock en gång dö som vi. Och hela vakten inföll skrålande med full hals i omqvädet. »Nå Petter Gröning» — hördes en hes basröst från öfversta änden af det låga vaktrummet — »kan du sjunga någon mera visa? — Nej säger du? — Då skola vi lösa gåtor. — Kan du Måns Flinta, eller du Lars Wärme säga hvem det är som trampar på sömmen och äter upp fodret?» »Skräddarefar, när han är beskänkt.» »Den gången slog du hårdt mot hårdt flintskalle — nå hur många tår hade kung Carl på venstra foten?» »Sex!» »Jemnt som en sena, och det var derför, ser ni bussar, att han var af en jätteslägt. Mördame kunde icke heller ta’ lifvet af honom sjelfva, utan måste låta ett troll röfva bort honom i Klevemarksfjellet. Det hven också om knutarna, ska’ ni tro, då de foro af med honom öfver skogstopparna. Men raggen må ta’ mig», af bröt han sig, »om det icke är något sattyg som rör sig der borta i portöppningen. — Jaså, den der kommissarien säger du, Flinta. Ja säg honom att fänriken är inne i andra vakthuset. — Nå hvad var det jag sa’ nu1 bussar», återtog han efter en klunk i ölmuggen. »Jo, det var sannt, öfverheten ska ni alltid ha i ett godt minne. Salig Hercules på öfverstelöjtnaritens kompani fick sina fyratio par för det han talade lasteli-gen om Hennes Maj:t vår Allernådigste Enkedrottning. Men det var förstås andra tider. — Nu är det bara mjölkfingrarne som hålla i styret. — Bara skräp mot i salig kungens tid. — Nej, värjan ut Flinta och hit med långtobaken.» »Fältväbeln kan aldrig tro», svarade den tilltalade, i det han närmade sig från dörren »att nära hälften af kompaniet ligger till sängs i qvarteret af brist på mundering. Hade icke Wetterströmskan haft dessa persedlarne qvar efter piparen, som i fjor ramlade ner från slottsställningen, hade väl också jag fått stanna hemma.» »Det var då det enda förståndiga den piparen gjorde i lifvet. . . Men pass opp nu bussar», afbröt han sig, »för nu kommer fänriken.» »Quel mauvais passetemps», hördes i detsamma en pipig, läspande röst från dörren, hvarefter fänrik Wrangel, åtföljd af Bisot, inträdde i vaktstugan. »Är det på detta sätt som Reiter vill göra sig förtjent af mitt förord hos monpère?» fortsatte han i det han rynkade näsan åt tobakslukten och försigtigt aftog hatten för att icke skämma frisyren. »Grand Dieu! Hvilket oväder, min bäste! Hans Maj:t säger visserligen att det är en lustre att ega en god och gammal adel; men, ma foi de Paris, som min vän Meijersdorff säger, man måste vara en god patriot, för att kunna stå ut med denna tjensten. Ett par man-chetter hålla sig ju knappast en timme och ett krås ännu kortare tid. . .» »Ers höga nåd torde behaga draga sig till minnes mina order» inföll Bisot i hviskande ton, »Ers nåds höga vänner kunde få snufva af de kalla träskångorna vid pac-karhustorget.» »Ah! Ma foi, hade jag icke så när gjort

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 27 18:33:49 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nu/1876/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free