248 mig skyldig till en smula distraction. Nå Reiter, äro bussarne i ordning?» »Som tända ljus, Ers nåd; utom femton, som perukmakaren sade skulle sitta uppe öfver natten, för att icke hvetemjölet skulle klibba ihop sig.» »Följ då denne man! — Au revoir min herre», tilläde han derefter i det han aflägsnade sig — »Quel mauvais passe-temps!» — »Hör nu herr kommissarie», sade Reiter hviskande till Bisot, då patrullen hunnit ett stycke fram på torget, »det är väl något sådant sattyg å färde kan jag tänka, som det som var i februari, då vi fångade hans nåd Gyllenstjerna? — Ni svarar ej? — För mig kan ni dock vara fullkomligt lugn — Reiter är tyst som en fisk om det kniper och har talat med många förnämare herrar än er i sin dar. Det var icke längre sedan än i går, då öfversten kom och sa’ att min hårpung icke satt ordentligt. Jo sa’ jag, öfverste, snyggare hårpung har ni aldrig haft. Och teg gjorde han och såg flat ut. . . Men fy för tusan här är ju mörkare än i Clara kyrka på julottan och hur skall man väl i detta mörkret kunna se om karlen har brun eller blå kappa och långhandskar?» »Låt det vara min ensak», svarade Bisot vresigt. »Nå, nå, min nådige herre, frågan är väl fri kan jag tro? Men jag har mina order jag, och dem följer jag.» — Det hade varit i ett anfall af öfveril-ning, som åldermannen erbjudit sitt hem till mötesplats för den farliga underhandling, som skulle knytas mellan mössorna och engelska regeringen. Den stund när han lofvade detta hade han också ångrat mera än en gång. Han var en hederlig och rättskaf-fens borgare af gamla slaget, sade han ofta till sig sjelf, som visserligen af allt sitt hjerta önskade sitt lands uppkomst och förkofran, men som derför icke kunde förstå hvarför hans person behöfde tagas i anspråk och hans lif löpa fara för politiskt prat, som det, när allt kom omkring, icke kunde vara något allvar med. Ty, när han tänkte närmare på saken, hvad gjorde det väl om Sverige eller ryssarne hade Finland. •— För honom kunde de ju gerna få det också — ja hela Sverige om det knepe. Han kunde ju aldrig få något obehag deraf. Tvärtom; tullen på talg och hampa skulle försvinna, intet krig skulle draga folket ur landet och fördyra arbetskrafterna — men deremot skulle mäktiga herrar komma, som kunde tukta adeln och ståndspersonerna, — dessa öfversittare i pudrade peruker — och tvinga deras högförnäma damer att knappa in något på styfkjortlar och roberonder. Hans gamla gumma, kan tänka, måste kyssa nådig grefvinnans kjortelfåll, för det nådig grefvinnan var så nådig och lånat hans vackra slup. Nej, ryssen kunde gerna komma. Biskopen talade om språket och religionen och hvad hans förfäder hade varit. Inte visste han om de varit foglar eller fiskar, och ryssarne hade ju prester också, och språk likaså, och hvad behöfde han för öfrigt tänka på hvad som skulle komma om hundra år. Han var en gammal och välmenande köpman, som gjort rätt för sig efter bästa förmåga och icke lurat sina kunder mera än som bruket var hos hans yrkesbröder; och vår herre skulle nog förbarma sig öfver honom så väl som öfver alla de andra — och nu hade han varit så dum att låta narra sig af dessa ränkmakare att låna sitt hus till hemliga öfverläggningar. — Hvad skulle väl följden blifva? Jo, en vacker dag skulle allt upptäckas, hans bod stängas, hans varor säljas på kronoauktion och hans hus falla i händerna, kanske på hans värste fiende Hans Vädergren midt emot, som var den argaste hatten inom hela borgarståndet, och som kanske skulle inrätta ett kattuntryckeri der han sjelf hade sitt vackra Danzigkram, under det att han sjelf finge sitta inom lås och bom på Marstrands fästning, efter att förut kan hända fått stå derute på torget under kåken till spott och smälek för alla packhus-karlarne. Åldermannen kände en kall rysning långs ryggraden för hvarje gång han kom till detta ställe af sin vanliga tankegång och råkade kasta en blick öfver disken ut på torget. Efter hvarje nytt sammanträde hade dessa rysningar känts allt förfärligare. Nu riktigt skakade hans kropp i alla leder, när han samtidigt kom att tänka på aftonens sammankomst. Men då skulle lyckligtvis allt afgöras och penningarne erhållas och sedan skulle det en gång för alla vara slut med dylikt trassel. Väl var det emellertid att Bisot ingenting märkt den qvällen, som han mött honom utanför por