249 ten, ty då hade han varit nära att låta förleda sig att tala hufvudet af sig på en gäng. Detta var emellertid den enda ljusa punkten i hans betraktelser. Den kom dock hans anlete att antaga ett visst sjelf-belåtet uttryck, när han steg uppför den smala trappan till öfre våningen, för att intaga det tarfliga middagsmålet. Men här mötte honom nya ledsamhefer, hvilka grepo honom lika djupt, som om planen redan vore röjd och han sjelf på väg till Marstrand. Vällingen var nämligen vidbränd och smöret härsket. Det var nästan i ett anfall af förtviflan, som han slog dörren igen efter sig, midt för sin äkta hälfts näsa, och skyndade ner i boden för att, lika hungrig som förut, fortsätta att mäta ut linneväf och bannas på bodgossarne. Men han hade varit för godmodig der-uppe, tänkte han. Det vore väl märkligt om han icke skulle kunna vara herre i sitt eget hus. Ute i landet kunde det göra detsamma, hvem som styrde, men här hemma, der han var husbonde, der skulle det icke duga att någon annan tog herraväldet — och, under det han tänkte så, knallade han sig på nytt uppför den branta trätrappan. Med en häftig ryckning flög dörren upp till skafferiet. Man kunde nu höra högsta graden af den mandom, som han förstod att gifva sin hesa stämma, då han frågade sin äkta hälft om hon glömt bort att det skulle komma gäster till qvällen. »När var det väl annat än kält och oväsen här i huset», hördes en gnällande stämma inifrån mörkret. »Det är en sak som icke rör dig, käring», hördes åldermannen ännu morskare. »Ja, Gud skall veta att jag icke mer är ung och behaglig för dig, Göran», — svarade mor Katrina, i det hon stack fram sitt hvita nattyg i dagsljuset. — »Men det kan ingen heller vara ung en dag i en sådan röfvarkula — då man haft flere barn som jag och ammat dem alla, blir man lätt gammal. — Du tänker aldrig på våra barn, du Göran», fortfor hon med gråten i halsen i det hon vände sitt magra ansigte mot honom, »men vår herre visste nog hur stor syndare du var och derför tog han dem alla ifrån oss» — nu började hon snyfta — »och den lilla Greta Brita, hvilken riktig liten englabit! — Ett så dant vackert lik sedan — men du är en tyrann, en rigtig morian är du.» »Börjas det nu igen», sade åldermannen, nästan bringad ur koncepten af ett sådant ordflöde. »Börjas? Hvem är det som börjar, du eller jag?» »Det säger jag dig Katrina, att detta lifvet står jag icke ut med i längden. Alls ingen ro hvarken natt eller dag. — Utomhus gräl och partier och inomhus kif och gnäll. — Det är mer än en vanlig men-niska kan härda ut med. — Hur vill du väl — svara då menniska, — hur vill du att en hederlig borgare skall kunna stå ut dermed i längden — men det är Gudbevar’s som att predika för döfva öron. — Kom nu emellertid ihåg, min snälla gumma», fortfor han i vekare ton, »att vördig biskopen skall komma på besök i afton och att vi derför måste hafva något godt till qvälls-varden.» »Aldrig var det annat», skyndade mor Katrina nu i sin ordning vred, »än vigtiga besök och hemliga möten. — Bättre vore, synes mig, att du något mera tänkte på ditt hus och din äkta hälft än att gifva dig i sällskap med de höga herrarne . .. och godt till qvällsvard, kantänka! — Trå må ta’ mig om det fins så mycket som en spicken fårbog eller ett mögligt s-kålbröd en gång i huset efter allt ditt herrfrämmande. — Inte sant, säger du — får mycket penningar, säger du. — Men om du och dina partister sitta hela nätterna i ända, tills tuppen gal, på Kastenhof, eller Lyktan eller Tre Remmare och låter det ena ölstopet och den ena bålen marschera in på bordet efter den andra, då är det ingenting att säga derom, förstås — då får jag gudbevars tiga och hålla tillgodo — hvad min nådige husbonde gör är alltid rätt förstås», tilläde hon med en försmädlig nig-ning, »det är som prestens ord i kyrkan, det . . .» »Sa, sa, sa — nu kan det vara slut», skrek åldermannen i det han stampade i golfvet, klockan är snart sex och klockan nio skall allt vara i ordning.» »Slå till du, om du vågar, jag har väntat derpå allt sedan vi gifte oss — ett sådant odjur -— och det är nu trettiofem år sedan . . . Men salig mor min», fortfor hon, torkande sig i ögonen med redgarns-förklädet, »hon sade alltid till mig: Göran