250 Smedman är ingen karl för dig flicka, ja så Gud sa’ hon inte det — men du var Gudbevar’s så smärt och rak på den tiden och så snäll och öm mot mig, och hade så artiga manér, när du stod bakom disken hos fader Nilsson derborta i hörnet — ja det är då visst och sant att nu behandlar du mig sämre än en piga» fortfor hon snyftande — »och allt måste jag fördraga — gamla hjelpmadamen har det mycket bättre. — O, min skapare att jag väl vore död och långt under jorden, då skulle du nog komma att ångra dig.» »Skapa mig hit och skapa mig dit, ditt troll», sade nu åldermannen i det han oroligt gick fram och tillbaka öfver golfvet, ömsom ryckte på den långa västen, ömsom fingrade sin tofviga peruk, — »hör upp då någon gång med tjutet.» Liksom hans egna ord slutligen skulle haft förmåga att ännu mer reta upp honom, slängde han igen dörren med en häftig smäll och nedsteg för trappan under det han lät sitt spanska rör då och då gifva ledstången en aning om de känslor, som rörde sig inom honom, hvarefter han slutligen stängde sig inne i sin innersta bodkammare. Här mätte han golfvet med stora steg och kastade då och då en blick på den gamla väggklockan i hörnet af rummet. Tiden förgick utan att biskopen lät höra af sig. Klockan var ju redan öfver åtta. Kanske hade förräderi-kommissionen redan fått nys om saken? Denna tanke kom honom att rysa i alla leder. »Ja det är tider vi lefva i», mumlade han för sig sjelf, »krediten är slut, politiken är slut. . . men tyst, var det icke någon som läste i bakporten.» Med dessa ord smög han sig försigtigt ut på tå för att möta sin vän. »Det är bara jag», svarade en ängslig stämma, då åldermannen frågade hvem det var. »Är det bara det, din stryker? — Nu gick det kantänka som en dans att läsa upp porten, din liderliga sälle, men jag skall lära dig att löpa ute så här dags på dagen. — När smög du dig ut? — Nyss på stunden, säger du. — Vet du icke, din utbasade tjufpojke», fortfor han under det han lät sitt spanska rör susa i luften då pojken började skrika med full hals, »att alla herrtjenare och drängar, som vistas utomhus utan sin husbondes tillåtelse efter klockan 9 på qvällen eller löpa på krogar och källare under guds-tjensten äro sjelfskrifva åt värfvaren? . . . Hvasa?. . . Ja, sprang hem i flygande fläng, säger du . . . Inte illa men’t, förstås, ... När var det väl annat? . . . På söder säger du ? . . . Kanske hos holm-folket, pietisterna, svärmarena eller det andra packet? Hos mäster Beck säger du? — Bättre och bättre din sakrament-skade gnäller. — I sjelfva spökbuset? — För att få trollen hit kantänka? Men jag skall, trå ta’ mig, lära dig att fara till Blåkulla och det så att du aldrig glömmer Göran Smedman.» Åldermannen syntes riktigt haft behof af att finna ett föremål, på hvilket han saklöst kunde få uttömma sin vrede. I husagans gyllene tidsålder var det icke heller så noga om ett eller annat käpprapp på någon underordnad användes såsom stillande medel, och pojken hade troligen fått dyrt betala sin foregifna nyfikenhet att se spöken i mörkret, om icke mor Katarina som en räddande engel ofvan ifrån kommit till hans hjelp. Redan vid hans första nödrop hade hennes spetsiga anlete visat sig uppe i tråppöppningen och hon sporde med gäll stämma hvad det var för några filistéer och hedningar, som störde ärligt och gudfruktigt folks aftonbön. »Håll hon sig vackert inne med sina aftonböner och lägg sig för pocker i våld icke uti hvad som icke rör henne», röt åldermannen, i det han förbluffad släppte sitt tag i gossens tröjärm. »Hålla mig inne? . . . Aftonbön? . . . Bevar’s hvad som nu pratas. Jag skall hålla mig inne, jag som hållit mig inne med dig, din morian, i den här peppardosan snart i fem och trettio år? Men må den onde ta’ mig om jag skrämmes för sådane kämne-rer!» »Nå lugna dig någon gång min hjer-tevän», inföll åldermannen godmodigt i det han gick upp för trapporna och lemnade pojken åt sitt öde, »det är ju ingenting som står for lifvet, vet jag?» »Nå så håll dig då vackert stilla på helgdagsafton och för icke ett sån’t syndigt lefveme! — Läs i Franckes postilla eller i Arndts gudliga skrifter; det kan bättre anstå en ärlig borgare än att ofreda vår herres sabbat.»