251 »Läsa och läsa», skrek åldermannen afbrytande, då han märkte att goda ord icke mera hulpo. — »Frid och ro säger du? Vacker frid och ro i det här huset för ditt gnäll. En gudelig själs enskilda andakt, säger du? Legat fyra nätter å rad med en bibel under hufvudgärden, men hafva väl gastar och spöken lemnat mig ett ögonblicks ro och frid? — Men nu var det bestämdt någon som öppnade bakporten», af bröt han sig i det han ryckte till. »I dag är du då riktigt konstig i sinnet min vän», sade mor Katrina med en sträng, högtidlig ton, »men det är icke godt att tala om gastar så här sent på qvällen. Vi behöfva dem icke heller för att väckas till tron; ty det står skrifvet att vi ega Guds rena ord, hvilket upptäcker vårt sinne och visar oss vårt invärtes för-derf i allehanda lärdomar och förmaningar i Kristi sinne och heliga förlossning, och visar oss huru vi skola lefva i och genom den heliga anda, som är vår arfspant och insegel, huru vi skola bortlägga det onda och förnyas till det goda och...» »Ta, ta, ta», af bröt åldermannen allt mera orolig. »Ar du framme nu igen med dina Dippelska villomeningar?» Detta var en för djup förolämpning. »Liksom det vore villomeningar»,utbrast hon med flammande blickar, »att icke, som mången, falskeligen inbilla sig saligheten utan söka honom i en lefvande tro och ett sannfärdigt väsen och ...» »Se der är ändtligen vår högvördige biskop», af bröt åldermannen, som hela tiden haft blicken fäst ner åt trappan, då han varseblef denne senare i portgången och skyndade sig ned för att välkomna honom. »Jag har förgäfves fått vänta derute», sade biskopen innan han svarade på åldermannens helsning, »och misstänkte nästan, då jag icke såg något tecken, att hela sammankomsten blifvit uppskjuten.» »Icke något tecken?» inföll åldermannen, mållös af häpnad. »Jag har vaktat öfver det hela aftonen. — Nedtaget?» I det samma, liksom ett ljus plötsligt skulle hafva gått upp för honom rusade han mot dörren. »Jag kunde väl tro den der tjuf-pojken om något sådant», utropade han, »och jag som icke skulle märka det.» — »Sansa dig min bror», sade biskopen i det han skyndade efter honom. »Jag satte sjelf upp tecknet åt engelsmannen och din ohörsamme tjenare kan du straffa i morgon. — Jordskedet sjunker allt djupare, om än till en början omärkligt», återtog han derefter, i allvarlig ton under det att åldermannen reglade dörren. »Svea land sväfvar redan på branten af afgrunden; ingen ser honom, men fallet varder derför endast så mycket förfärligare.» Åldermannen återfick under det samtal, som härpå följde, småningom sitt vanliga humör. Men när den väntade underhandlaren dröjde att infinna sig och klockan led öfver nio började hans oro på nytt att infinna sig. »Ett så ohyggligt väder utomhus har man väl aldrig sett i Juli månad», sade han i det han, ur stånd att längre sitta stilla, reste sig i stolen. »Nå ja, storm och slagregn passa bra i stycke till dessa fariseers blodsdrömmar», sade biskopen lugnt; »sjelfva himlen har skäl att gjuta tårar.» »Gud skall veta att tiden varder allt sämre och sämre» — sade åldermannen i det han oroligt började gå fram och åter på golfvet »allt försämras, intet förbättras — men är då ryssen verkligen så farlig att nappas med, som man säger? — Han lär ju ej hafva ett enda krigsskepp i sjön. Mången gammal knekt har sagt mig, hur man förr i kampangerna kunde taga ända till tjugu ryssar och knyta dem tillsamman med hakskägget.» »Dumt hattprat. — Men tiden är redan långt framskriden. Har han sagt att han skall komma i afton?» »Dukaterna äro redan här.» — »Nog har jag reda på förhållandena och vet att det är annat än prat», återtog åldermannen, då biskopen mottog denna upplysning med tystnad. •— »Redan för ett år sedan hade jag så mycket talg, hampa och holländska vekar i magasinen, att skeppar Soekort aldrig i sitt lif sett så mycket — och linfrö sedan. — Skynda dig! sa’ jag till mig sjelf. Det tillhör hvarje god patriot, att tänka i första hand på fäderneslandet, lägg derför icke dalern på kistbottnen utan se till att åtminstone hampa och talg icke komma att saknas om någon krigsruptur skulle vara å färde.» »Och dessa förråd skall min ärade bror utlemna gratis åt folket?» inföll biskopen med en ironisk frågande min. — »Men