252 hvad är det för buller på gatan», afbröt han sig i det samma. I ögonblicket derpå skyndade han fram till fönstret och närmade ögat till hålet på fönsterluckan, under det att åldermannen stod qvar på samma ställe, darrande af förskräckelse. »Soldater som besätta gatorna? Här gäller det att hålla god min i dåligt spel — men tyst — de aflägsna sig redan. — Går denna afton förbi tftan obehag, kan pipbruket på Långholmen tacka vår Herres beskydd.» ».Pipbruket», suckade åldermannen, »så sant jag heter Göran Smedman och har krambod vid packartorget går icke allt det der bakut, — men är det sant», återtog han i hviskande ton, då bullret på torget icke längre hördes, »att Frankrike lofvat Sverige stora subsidier?» »Frankrike är solen som lyser upp hat-tarnes horisont», sade Juslenius, i det han lyssnade vid fönstret. »Den franska regeringen liknar den förnäma damen, som helre gifver den fattige rabarber än penningar och mat, för att på samma gång kunna visa sitt öfverlägsna förstånd och sin barmhertighet.» »Ts! — Nu komma de åter», utropade åldermannen, blek af förskräckelse, då ljudet af vapenslammer, blandadt med skrik och kommandorop hördes utanför på torget. »Är dörren stängd på inre sidan?» »Med dubbla reglar.» »Öppna henne — bred duken öfver du-katerna och var för öfrigt lugn — låt mig sköta saken.» »Herre min skapare, var det icke detta som anden hviskade i örat på mig i natt, — nu är det farväl både med pipbruk och annat mer.» »Må dessa slynglar komma», sade Juslenius allvarligt, utan att höra på åldermannens prat, i det han med sitt vanliga lugn drog reglarne från dörren —- »jag skall vid Gud se dem i anletet.» XIII. Stekpojkens berättelse hade gifvit Svenske många skäl till oro. Det var af stor vigt att hans morbror så snart som möjligt underrättades om den fara, hvari han sväfvade. Redan tidigt följande morgon hade han derför begifvit sig ut för att | söka honom. Men han hade otur med sina besök. Då han kom till biskopens hem var denne redan utgången och i sekreta utskottet hade man icke sett honom sedan dagen förut. Ju svårare det visade sig att finna honom, desto oroligare vardt Svenske. På Riddarhustorget hörde han, huru man allmänt talade om kriget såsom nära förestående, samt att vigtiga öfverläggningar derom på-gingo i alla stånden. Men mösspartiets motstånd, sade man, var på långt när icke brutet; deras storkämpar höllo ut till sista man. Det var derför så mycket märkligare att biskopen, som annars alltid kämpade i främsta ledet, denna dag icke intagit sin post. Efter ifrigt sökande och sedan Svenske förlorat allt hopp att träffa honom före middagen, beslöt han att vänta tills aftonen, då biskopen enligt hans värdinnas utsago skulle besöka fröken Beata. Svenske hade redan sutit en god timme vid fönstret i hennes rum, i orolig väntan att biskopen skulle infinna sig. Andtligen öppnades porten till stora gatan, men det var Stina som i stället inkom. »Du har varit ute så länge, klockan är ju redan sju», hördes gummans stämma, då Ssina andtruten stack in sitt anlete genom dörren. »Herre jemini, så hennes nåd säger. — Alltid så orolig! — Det var ju ända i minuten, som jag gick bort, vet jag». »Nå. — har Stina riktigt uträttat hvad hon skulle?» »Kan hennes nåd fråga något sådant. Allrahelst», fortfor hon med en slug blinkning åt det håll, der Svenske satt, »när det är för att tjena en så vacker herre som hans nåd. Plötsligt ändrande sin ton tilläde hon: »Hans högvördighet biskopen kommer troligen i afton, hans högvördighet hade nyss gått ut, då jag var i hans logis, och klockan var då endast qvarten öfver sex». »Men Stina skulle ju vara hos honom innan half sex». »Ack, du store skapare, hvad hennes nåd i dag är försmädlig, liksom en tjenare af bättre folk icke skulle få se sig omkring utan att löpa som en blindbock genom gatorna — och så är det ett så'nt fasligt väder — och långa grefven der nere på gatan står lik i dag skall hennes nåd veta. Och så tyckte jag att det skulle