253 vara roligt för hennes nåd att få veta huru likrummet såg ut — men herre min skapare, hvad det är för ena lik nu för tiden» fortfor hon, då gumman icke längre tycktes höra på hennes prat — »icke en gång peruk på liket — till svepning var intet annat än skjorta och lakan, allt efter den nya lagen kan tänka . . . .» »Bästa tant» — inföll Svenske, som ju mer tiden led vardt dess oroligare, »Det synes som om morbror ej skulle komma; jag måste då söka honom på annat håll». »Han kommer nog om du väntar, mitt barn, det är sällan som jag nu för tiden får se dig». »Store Gud» återtog Stina, »— blott ett enda rum, som var svartklädt och intet enda hvitklädt — och så få gäster sedan. — Endast de allra närmaste — och en liten procession, knapt trettio led — och legda likbärare — endast tre karosser — inga som höllo i bårtäcket — men bisättning och begrafning skall vara förnämt på en gång, kantänka. —» »Det bör ju glädja oss gamla, min kära Stina, att menniskorna åter börja blifva sparsamma», svarade gumman småleende. »Du mitt barn, återtog hon derefter, vänd till Svenske, »gör emellertid klokast i att vänta på vår hederlige biskop, ty du kan i annat fall få löpa staden omkring utan att träffa honom. Men hvad är det väl i dag, som är så brådskande?» Svenske ville icke i Stinas närvaro yppa orsaken, hvarför han så ifrigt längtade att få råka honom. Tystnaden, som till följd deraf uppstod, togs af henne genast i anspråk. »Folket, sa’ kopparslagarn midt emot» inföll hon, som om hon skulle hafva trott att de andres frågande miner gälde henne —, »skickar dessa riksdagsmän hit till staden, för att se efter att hvar man får sitt här i landet; men hvad göra de väl annat än besöka källare och kaffehus och uppgöra förräderi mot kung och land. — Nyss på stund hörde jag talas om ett så’nt förfärligt förräderi som skulle vara å fär-de. — Men att tänka på hur folk på ett anständigt sätt skall komma till-grafven, derpå ha’ de Gud bevar’s intet förstånd...» Svenske ärnade just fråga hvilket förräderi hon menade, då det klappade på porten åt gatan. »Hör då icke Stina att någon klappar på porten? — af bröt gumman dennas ordflöde, — »du skall få se, mitt barn», tilläde hon, vänd till Svenske, »att det är vår biskop». Denna förmodan delades äfven af honom och han hade på samma gång som Stina skyndat till dörren för att möta den väntade. Men i stället för biskopen inträdde till hans stora förvåning en dam med åtdragen taftshufva. »Det var då ett riktigt kärt besök», sade gumman, då hon varseblef den inträdande — »men ju längre på dagen dess vackrare folk. — Nu kan jag förstå hvad gamla Stina roade sig med i regnet! Men, hon visste väl» tilläde hon småleende, då det unga fruntimret svarade på Svenskes hels-ning, »att gamla tant hade en vacker riddare att bjuda på till sällskap. — Men stig fram då, min snälla Ulrika, och stå icke qvar hela aftonen vid dörren. — Lägg af hufvan och saloppen. — Vår vackre riddare får icke bortröfva dig, då du är under mitt tak; ty i min närhet förfryser fjärilen vingarne och han blir lika oskyldig som törnrosknoppen». Ulrika var förtjusande när hon, efterkommande gummans uppmaning, och efter att hafva aflagt regnkappan och den korta rundskuma saloppen, med en öm omfamning helsade henne, och derefter med en sjélfsvåldigt manhaftig min tog plats midt emot henne i fönstersmygen. Hennes pon-ceauröda robe framhöll på ett utmärkt sätt den friska rodnaden på hennes kinder. Svenske, som till tante Beatas stora förvåning fattat sin hatt för att aflägsna sig, stod också tafatt och .tvehågsen midt på golfvet, under det hans beundrande ögonkast följde hennes minsta rörelser. Ju mera han såg på henne, dess mera tänjbar syntes honom tiden, dess mindre den fara hvari hans frände sväfvade. Han ville endast dröja qvar några ögonblick, tänkte han, och sedan gå till sjelfva mötesplatsen, der han nog skulle i rätt tid träffa biskopen; — och hatten och kappan föllo omärkligt åter ned på stolen. .Politiska ränker och förrädiska stämplingar sjönko allt djupare i bakgrunden af hans tankar. Beata tydde hans fundersamma min för blyghet och uppbjöd all sin godlynta rättframhet för att skingra förtrollningen. Hon tycktes riktigt njuta af åsynen af det unga paret, då Svenske, efterkommande