254 hennes uppmaning, tog plats vid Ulrikas sida. Samtalet rörde sig till en början om den sista picknicken på Liljeholmen. Både denna och assembléen föreföll tant Beata på långt när icke så lysande som festerna i hennes ungdom. »För att nu icke tala om salig kungens begrafning och vår nu regerande konungs kröning» sade hon »minnes jag flere andra solenna festligheter, der det gått mycket ståtligare till. — Ett bröllop, sådant som drottning Ulrika Eleonora gaf för en a'f sina hoffröknar, får man nu aldrig skåda». »Var det maskeraden om hvilken tant så ofta brukade berätta för oss som barn», inföll Ulrika, »och som föreställde Tasso’s befriade Jerusalem ? — Prinsessan sjelf var ju Armida? — Ack! Hvad det måtte varit härligt att skåda de hvita alabasterbilderna mellan det täta löfverket?» »När jag ser eder framför mig, strålande af ungdom, går det lätt att tänka sig tillbaka till flydda tider. — Om jag skulle minnas denna dag? — De mytho-logiska personagerna rörde sig fram ur den djupa skuggan på sidan af de omed otaliga lyktor upplysta gångarna. Askådarne trodde sig se ambassader från gudarnes hemvist, utsända för att skåda deras förgängliga nöjen. — Den ståtligaste af dem alla var Ascheberg, då han med sina tolf adjutanter förestälde Olympens tolf gudar. — Dagen derpå», fortsatte hon efter en stunds tankfullhet, »paraderade han på St. Clara gärde med elfvatusen man till häst och fot. — Det var något annat än mönstringarna nu för tiden på barnhusängen och rännarbanan.» »Var det icke general Ascheberg, som gaf tant den vackra törnrosen, som ständigt ligger såsom bokmärke i tantes bibel?» »Min nådiga fröken tänker då icke på annat än kärlekspanter», svarade gumman småleende, då Ulrikas anlete öfverfors af en skär rodnad. — »Liksom en åttioåring icke skulle hafva nöje af en vacker blomma, om ej bilden af en kavaljer återspeglade sig ur hennes kalk!» Nu måste Ulrika äfven slå ned ögonen. Men Svenske skyndade till hennes bistånd. »På Liljeholmen var det ju ännu ståtligare, då borgerskapet mottog konung Stanislaus af Polen?» frågade han, utan att låtsa märka sin grannes förlägenhet. »Der var också en mycket stor solennitet», svarade gumman småleende . . . . »Intåget i staden var likväl ännu ståtligare. — På trappan vid kungshuset harangue-rade rådet och enkedrottningen höll ett tal till den höge gästen, stående på en turkisk tapet under en röd sammetshimmel. — Men det var andra tider», tilläde hon med en suck. »Salig kungen lefde ännu, och hvarpå penningarne förstördes gjorde då det samma.» — »Kung Carl var ingen slösare», inföll Svenske ifrigt. »Jo, slösare på menniskoblod, barn. — Alldeles som dessa hattar äflas om att vara nu för tiden. — Att utgjuta menniskors blod är dock det största slöseri, som en menniska kan göra sig skyldig till.» — »Men kung Carl försvarade sitt land mot orättvisa anfall. — Han var en hjelte, som önskade ingenting högre än att kunna höja Sveriges makt och ära.» »En konungs främsta pligt är att öka sitt lands skatter af lycka, mensklighet och godhet. Han får icke döda det, hvarigenom denna skatt vinnes: menniskornas välstånd. » »Men lyckan tillhör väl icke de rike», inföll Ulrika tvekande. »Helt visst, mitt barn, kan lyckan bo lika väl i en koja som i ett slott. Men det är icke nog att sjelf vara lycklig. Man måste äfven kunna arbeta för andras lycka och detta kan icke ske om bekymmer gnaga själen.... Men gumman jagar visst bort sina kära gäster genom sitt allvarsamma tal», afbröt hon sig småleende. — »Hvad tycker min lilla fröken om knypp-lingen? Är icke mönstret ganska vackert?» Knyppeldynan med hennes tillbehör togs nu i skärskådande. Men Beata hade, som det tycktes, uttömt sina krafter i glädjen öfver de båda ungas besök. Hennes grå hufvud lutade sig med ett förnöjdt leende mot den mjuka stoldynan. En stund derefter var det endast regnets smattrande på fönsterrutorna och väggurets knäppningar från vrån vid dörren som bröt tystnaden. Sedermera tillkom ett hviskande samtal mellan Svenske och Ulrika. På hvad sätt det började var lika svårt att upp