255 fatta, som meningen med de korta ofullbordade frågorna och de stumma svaren. Men de praktfullt hägrande bilder, som helt säkert dolde sig bakom de dunkla antydningarna och de fadda allegorierna, kunna icke fattas af ett ensamt ögonpar. Det är först i kärlekens prismor, som bilderna af ett paradis på jorden kunna sammanbry-tas. I det öfverjordiska sken, hvari de derunder framträda, blända och tjusa de men-niskosinnet med förtrollande styrka. Det sken af lycksalighet, som synes hvila öfver omgifningen,är lånadt från dem. När mörka aningar, som en okänd och dyster framtid söker ingjuta i själen, oförmärkt upplösa sig i en vemodig suck, är det åsynen af den rena, outsägliga lycka, som dessa bilder föreställa, hvilken skingrar dem. Allt jordiskt kunna de förläna morgonrodnadens färger. — Det är derför som tvenne älskande se jordiska ting med andra ögon än vanliga menniskor. Det är derför som de tala ett språk, som andra dödliga hafva så svårt att rätt förstå. — »Förklaring, alltid förklaring», utbrast slutligen Ulrika med högre röst, »hvilken förklaring vill då kusin att jag skall gifva?» »Kusin sade nyss att jag stundom var tråkigare än baronen. — Nu frågade jag endast, hvad det var som kusin i dag tyckte vara tråkigt?» »Hvilken egenkärlek! — Jag sade ju icke i dag.» »Skratta icke så Ulrika. — Om heliga ting skall man icke skämta. — Du har gifvit mig rättighet att älska dig, hvarför då plåga och förarga mig?» »Den som vill älska och vet hvad kärlek är, begär icke lof af någon att göra det.» »Ulrika!» »Hvarför så häftigt! Skall du redan aflägsna dig?» »Jag skulle redan för länge sedan varit borta.» »Så hemlighetsfull? — Vänta åtminstone tills tant Beata vaknar.» »Klockan är redan nio», sade Svenske alltmera orolig i det han upptog sin kappa från stolen. »Hvad är det då, som så plötsligt får magt öfver min riddare? — Någon hemlig picknick? — Bal på Lorensberg?» »Ulrika!» »Sade du något mitt barn?» frågade gumman, uppvaknande vid Svenskes utrop. »Ack, jag kan förstå», — tilläde hon, då hon såg att det var temligen mörkt i rummet — »jag har sofvit en stund. Men jag hör från köket att Stina är orolig. Då är klockan redan öfver nio och ni måste tänka på hemfärd, — När skall vår unge kavaljer resa tillbaka till Finland?» »Om jag det visste, bästa tant», svarade Svenske, som hade svårt att dölja sin oro, »kanhända redan i morgon!» »När det blir, glöm icke bort att helsa de snälla menniskorna i Abo, — jag lofvar i utbyte att se efter din ädelsten», hviskade hon småleende till Svenske, då denne böjde sig ner för att omfamna henne. Regnet, hade upphört, då Svenske utkom på gatan. Genom det tunna molnfloret sände fullmånen sina dämpade strålar mot de våta hustaken, hvilka skimrade som silfver. Klockan åtta hade stekpojken sagt att mötet skulle hållas, och hon var redan öfver nio. Nattväktarne hade redan intagit sina platser och deras vackra sång hördes från olika ställen af staden. När Svenske hunnit till Packartorget, der han hört att åldermannen skulle hafva sin bostad, saktade han sina steg under det han började att uppmärksamt betraktade husen som omgåfvo detsamma. Packartorget hade fått sitt namn efter den myckenhet fisk, som fördes dit i båtar och sumpar från skärgården eller, i salt tillstånd, från längre bort liggande orter, då han uppackades ock försåldes på detta torg. Så länge dager var hvimlade det af menniskor, men då Svenske nu lät sina blickar öfverfara dess skimrande vattenpö-lar, var det fullkomligt folktomt. Utanför den sluttande strandbrädden, hvilken nyligen utpålats och på vissa ställen försetts med träbryggor, och längre bort vid Nybron speglade några mindre fiskarskutor sina mörka konturer i den glittrande vattenytan. Svenske hade hunnit halfvägs öfver torget, då han stannade, tvehågsen om hvilket hus, som kunde vara åldermannens. På vestra sidan af torget, midt emot den öppna sjösidan, kunde han omöjligt hafva sin bostad. Här låg endast en lång, rödmålad materialbod, rikligt utsirad med utskurna brädlappar och smaklösa listverk. På södra sidan återigen lågo endast några små envåningshus; hvaremot på den norra