Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 9. September
- Paul Erlings lustfärd, af H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som om den ondskefullt gladde sig åt att
visa, att den ännu alldeles icke tänkte på
någon flykt.
Men ändtligen kom våren. Han
landsteg en af de sista majdagarne vid södra
kusten och tog sitt rike i besittning.
Imellertid var detta icke gjordt i första taget.
Det gällde att bana sig väg steg för steg,
och vintern gaf sig icke utan en hård kamp.
Solens hela batteri måste fram för att få
bugt med snömassorna, hvilka ännu lågo
qvar djupt inne i skogen, och det var
först efter flere dagars hårda angrepp, som
isen på floder och åar ändtligen sprängdes
och jagad af vågorna flydde undan till
hafvet.
Det var nu en af de första dagarne i
Juni. Lönnen var halft utsprungen,
fruktträden blomstrade, men eken hade endast
späda blad, och asken tittade förnämt ut
ur sina hylster och visste icke riktigt, om
hon ännu ansåg det vara en skyldighet
att visa sig.
I en liten trädgård i en af mellersta
Sveriges mindre länsresidens-städer stod en
hägg full af blommor; öfver henne
skuggade en stor lönn, och några unga
fruktträd blommade nere på gräsplanen framför
syrenhäcken, som ännu endast hade små
knoppar.
I ett öppet fönster, som vätte ut till
denna lilla fläck, stod en ung man och rökte
cigarr. Han hade lagt armbågarne i
fönsterkarmen och tycktes vara alldeles
fördjupad i sina egna tankar. Mellan hvar
gång han blåste röken ut i luften,
betraktade han himmelen, som var täckt med
stora gråblå skyar, hvilka stodo lågt och
tycktes båda regn. Imellertid måtte det
icke ha varit vädret, som han så noga gaf
akt på; hans ansigte hade ett frånvarande
uttryck, som om han vore fördjupad i sina
egna tankar eller lyssnade till en musik,
som endast han hörde. Den unge mannen
var Paul Erling, vice häradshöfding, och
såsom utnämnd länsnotarie sedan ett år
tillbaka bosatt i staden.
Inne i rummet, der han stod i fönstret,
satt hans unga fru och sydde. Det var
visserligen hans arbetsrum, men hon
plägade ibland, när han icke hade folk hos
sig, slå sig ned med sin söm i hans soffa.
Hennes sykorg stod på ett bord, fullt med
böcker och papper, och sjelf halft satt,
halft låg hon vid sidan deraf.
Fru Erling var en helt ung dam,
knapt tjugu år, men hon såg ännu yngre
ut. Hennes smala axlar, den långa, fina
nacken, de späda, något magra händerna,
allt tycktes tillhöra en knapt utvecklad
qvinna. Hennes runda, bleka ansigte, med
den uttrycksfulla munnen och de bruna
förståndiga ögonen, var omgifvet af ett
tämligen kort krusigt hår af en matt brun
färg, på hvilket en liten hvit mössa med
remsor omkring alldeles icke ville sitta
stilla, utan oupphörligt kröp ned på ena
sidan. Hon var klädd i ljus klädning och
tröja med öppna ärmar. Den ena foten
låg i soffan, den andra hängde ned på
golfvet, och hon var sysselsatt med att sy
spetsar på små barnmössor. Sömnaden gick
just icke med en van husmoders färdighet,
utan det var snarare med en viss sökande
försigtighet, som hon rörde sina smala
fingrar och drog tråden långsamt genom
det hvita muslinet.
»Paul», sade hon efter en stunds
tystnad till sin man, men utan att lyfta
hufvudet från sömmen, »säg mig, skall jag
sätta virkade eller knyplade spetsar på
mössorna?»
Hennes man svarade icke, och hon
upprepade frågan ännu en gång.
»Gör som du vill, min vän», svarade
han utan att vända sig. »Jag förmodar,
din son kommer att må lika bra med den
ena som den andra sorten.»
»Min son?» återtog hon. »Hvem har
sagt, att det skall bli en son?»
»Jag undrar, hvad det annars skulle
kunna bli?» svarade Paul, men fortfarande
utan att vända sig om.
»Nej, det är sant», sade hon, sträckte
hufvudet öfver sömmen och log med ett
litet klingande skratt. »Det ges i
mensklighetens historia ingen annan möjlighet.»
Det blef åter tyst i rummet. Ute i
körsbärsträdet satt en liten
trädgårdssångare och sjöng med full hals. Det måste
ha varit en ganska originell komposition,
för tillfället inproviserad, som han utförde
och sjelf var högst belåten med, ty han
sjöng, så att hela hans lilla strupe och bröst
arbetade, och han vände på hufvud och
ögon, alldeles betagen af sin egen stämma.
Några korta solglimtar bröto fram mellan
de violetta molnen, och körsbärsträdet
sållade ett sakta regn af hvita blad ned på
gräsplanen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 18:33:49 2026
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1876/0282.html