som om den ondskefullt gladde sig åt att visa, att den ännu alldeles icke tänkte på någon flykt. Men ändtligen kom våren. Han landsteg en af de sista majdagarne vid södra kusten och tog sitt rike i besittning. Imellertid var detta icke gjordt i första taget. Det gällde att bana sig väg steg för steg, och vintern gaf sig icke utan en hård kamp. Solens hela batteri måste fram för att få bugt med snömassorna, hvilka ännu lågo qvar djupt inne i skogen, och det var först efter flere dagars hårda angrepp, som isen på floder och åar ändtligen sprängdes och jagad af vågorna flydde undan till hafvet. Det var nu en af de första dagarne i Juni. Lönnen var halft utsprungen, fruktträden blomstrade, men eken hade endast späda blad, och asken tittade förnämt ut ur sina hylster och visste icke riktigt, om hon ännu ansåg det vara en skyldighet att visa sig. I en liten trädgård i en af mellersta Sveriges mindre länsresidens-städer stod en hägg full af blommor; öfver henne skuggade en stor lönn, och några unga fruktträd blommade nere på gräsplanen framför syrenhäcken, som ännu endast hade små knoppar. I ett öppet fönster, som vätte ut till denna lilla fläck, stod en ung man och rökte cigarr. Han hade lagt armbågarne i fönsterkarmen och tycktes vara alldeles fördjupad i sina egna tankar. Mellan hvar gång han blåste röken ut i luften, betraktade han himmelen, som var täckt med stora gråblå skyar, hvilka stodo lågt och tycktes båda regn. Imellertid måtte det icke ha varit vädret, som han så noga gaf akt på; hans ansigte hade ett frånvarande uttryck, som om han vore fördjupad i sina egna tankar eller lyssnade till en musik, som endast han hörde. Den unge mannen var Paul Erling, vice häradshöfding, och såsom utnämnd länsnotarie sedan ett år tillbaka bosatt i staden. Inne i rummet, der han stod i fönstret, satt hans unga fru och sydde. Det var visserligen hans arbetsrum, men hon plägade ibland, när han icke hade folk hos sig, slå sig ned med sin söm i hans soffa. Hennes sykorg stod på ett bord, fullt med böcker och papper, och sjelf halft satt, halft låg hon vid sidan deraf. Fru Erling var en helt ung dam, knapt tjugu år, men hon såg ännu yngre ut. Hennes smala axlar, den långa, fina nacken, de späda, något magra händerna, allt tycktes tillhöra en knapt utvecklad qvinna. Hennes runda, bleka ansigte, med den uttrycksfulla munnen och de bruna förståndiga ögonen, var omgifvet af ett tämligen kort krusigt hår af en matt brun färg, på hvilket en liten hvit mössa med remsor omkring alldeles icke ville sitta stilla, utan oupphörligt kröp ned på ena sidan. Hon var klädd i ljus klädning och tröja med öppna ärmar. Den ena foten låg i soffan, den andra hängde ned på golfvet, och hon var sysselsatt med att sy spetsar på små barnmössor. Sömnaden gick just icke med en van husmoders färdighet, utan det var snarare med en viss sökande försigtighet, som hon rörde sina smala fingrar och drog tråden långsamt genom det hvita muslinet. »Paul», sade hon efter en stunds tystnad till sin man, men utan att lyfta hufvudet från sömmen, »säg mig, skall jag sätta virkade eller knyplade spetsar på mössorna?» Hennes man svarade icke, och hon upprepade frågan ännu en gång. »Gör som du vill, min vän», svarade han utan att vända sig. »Jag förmodar, din son kommer att må lika bra med den ena som den andra sorten.» »Min son?» återtog hon. »Hvem har sagt, att det skall bli en son?» »Jag undrar, hvad det annars skulle kunna bli?» svarade Paul, men fortfarande utan att vända sig om. »Nej, det är sant», sade hon, sträckte hufvudet öfver sömmen och log med ett litet klingande skratt. »Det ges i mensklighetens historia ingen annan möjlighet.» Det blef åter tyst i rummet. Ute i körsbärsträdet satt en liten trädgårdssångare och sjöng med full hals. Det måste ha varit en ganska originell komposition, för tillfället inproviserad, som han utförde och sjelf var högst belåten med, ty han sjöng, så att hela hans lilla strupe och bröst arbetade, och han vände på hufvud och ögon, alldeles betagen af sin egen stämma. Några korta solglimtar bröto fram mellan de violetta molnen, och körsbärsträdet sållade ett sakta regn af hvita blad ned på gräsplanen.