»Jag trodde, att det skulle bli regn i afton», sade Paul vid fönstret, »men det blir ingenting af. — Har du inte lust att taga på dig din hatt och gå ett slag med mig, Nanny?» »Käre Paul», svarade hon, »jag är så trött. Jag har haft att göra i hushållet hela dagen och dessutom varit i ett par bodar. Jag tror, att jag måste hålla mig stilla i afton.» »Tänk, — om jag skulle få doktorn med mig i qväll, så tror jag, att jag går ut och dricker ett litet glas med honom», sade Paul och reste sig från fönstret. »Skulle du ha något emot det?» »Nej, visst inte!» svarade frun med eftertryck och böjde sig ännu djupare ned öfver sin söm. Han kastade en flyktig blick på henne och lutade sig igen emot fönstret. »Om du skall gå, borde du väl gå snart», yttrade Nanny med en kraftansträngning; hon kände, att det med ens vardt alldeles täppt i halsen på henne. »Åh nej, jag bryr mig inte om det», framkastade Paul likgiltigt. Hon lade sömmen ifrån sig, satte sig upp i soffan och såg bort på sin man, som stod med ryggen åt henne. Man hade icke behöft mera än se den strålande blick, hvarmed hon betraktade hans lockiga hufvud, hans smärta lif och hela person, för att inse, huru oändligt förälskad den lilla frun var i sin man. Hon gick sakta öfver golfvet och lade handen på hans axel. »Är du ledsen på mig?» frågade hon mildt. »Hur kan det falla dig in?» svarade han och såg upp på henne. »Hvad tänker du då på?» frågade hon igen och tog honom under armen. Han reste på sig, sträckte sig i hela sin längd med begge armarna uppåt och lät händerna fara genom sitt tjocka, lockiga hår. »Jo, ser du, jag längtar att komma ut och röra litet på mig», sade han med ett djupt andedrag. Hon såg på honom med ett par stora förskräckta ögon. »Vill du resa ifrån mig?» frågade hon. Han tog henne om lifvet, drog henne ned till sig och böjde sig öfver henne. Hans mörka ögon hade ett obeskrifligt intagande uttryck. Han drog helt obetydligt på munnen och sade sakta: »Du får inte bli rädd. Jag tänkte bara, att jag möjligen skulle kunna vara borta ett par dagar.» Hon lät hufvudet sjunka på hans axel och sade ingenting, men hennes man förstod mycket väl, hvad hon tänkte. »Skulle du tycka, att jag är en grym och elak man, om jag i tre, fyra dagar flyger ut och skakar dammet af mig?» sade han och klappade henne på hufvudet. Då hon likväl icke svarade något, fortfor han med samma vänliga röst: »Ja, om du är det minsta rädd att vara ensam, om du på något sätt kunde föreställa dig, att det kunde hända någonting medan jag är borta, så är det inte fråga om att jag reser, men annars.... Jag har haft grufligt mycket att göra, som du vet, under den sista tiden, och det skulle göra mig så godt att få lufta på mig litet, innan jag börjar med något nytt.» »Du må gerna resa!» sade hon med en knapt hörbar, bedröfvad liten röst, men utan att se upp. Det glimmade till i hans ögon, men han drog henne ännu tätare intill sig och sade: »Och du skulle inte vara ledsen på mig, inte tycka, att jag är en elak, ovänlig man emot dig, som låter dig sitta ett par dagar ensam och bara tänker på mig sjelf?» Hon såg upp på honom med leende ansigte, men ögonen voro fulla af tårar, hvilka hon icke genast kunde få bort. »Du må gerna resa!» sade hon igen, men den gången med frimodigare röst. »Det kan du just behöfva, min stackars gosse, som har haft så mycket att göra, — och du kommer ju snart igen.» Pauls ansigte strålade. »Snart? — Om tre dagar är jag hemma, i fall jag reser i morgon, — och vill du ha mig hem förr, så telegraferar eller skrifver du till ställen, som jag skall uppge för dig.» Hon lade sitt hufvud upp till hans axel och sade efter en paus: »Hvem reser du med?» »Jag?» frågade han och släppte hennes händer. »Med ingen! — Hvem skulle jag väl resa med? Jag behöfver inte